Jag hade hunnit somna. Hade satt på ljudet på telefonen igen eftersom jag inte förväntade mig några fler sms eftersom jag inte väcker bara mig själv utan även min roomie om jag får sms. Jag har börjat överväga att stänga av telefonen på natten för de få tillfällena man verkligen verkligen behöver bli nådd och det inte kan vänta, de är så få. Och man hoppas att de aldrig händer.
Jag fick ett sms ni i natt som fick mig att vakna efter en halvtimmes sömn. Ett sms som borde göra varenda en i världen lycklig men som bara fick mig att få ont i magen. Och bli sömnlös. Ett mms rättare sagt med bild på ett litet huvud med en liten liten mössa på, ett datum, ett klockslag, en vikt, en längd och ett namn.
Med min lånetelefon vet jag aldrig vem som skickar sms eller ringer till mig och detta sms fick mig verkligen att börja fundera. Ett barn, nu? Nej, i helgen. Känner jag någon som väntat? Till en början kände jag mig som en dålig vän som glömt bort en födelse. Men, nej, hur mycket jag än funderade kunde jag inte komma på en enda vän som väntade på ett barn och som passade in på tiden.
Jag var tvungen att slå på datorn och söka på Eniro. Namnet och kartan var inget jag hade väntat mig och hade aldrig någonsin kommit på det hur länge jag än legat och tänkt. Allt känns så länge sen och avlägset. Namnet fick inte direkt min magkänsla att kännas bättre. Och funderingarna på varför hon väljer att skicka ett sms till mig snurrar vidare. Vad ska jag svara? Grattis - jag hoppas att ditt barn blir lyckligt. För det gör jag ju såklart. För barnet skull.
Vem som helst kan koka guld har jag lärt mig idag - det gäller bara att det är rätt tryck och temperatur och de rätta ingredienserna i rätt proportioner. Men vissa stunder önskar jag att det var svårare än vad det är att koka ihop ett barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar