I lördags fortsatte den fantastiska helgen med att det gick ganska bra på jobbet och att jag fem minuter innan jag slutade blev uppmött av (kanske utan att ranka men ändå) min bästa (barndoms)vän och hennes manliga bihang, den bästa man kan tänka sig.
I torsdags eller kanske till och med fredags tänkte jag jag lika gärna kunde fråga henne även om jag var säker på att hon skulle vara upptagen, borta eller jobba om vi inte kunde ses. Och att då mötas av att hon tänkt samma sak men inte hunnit med att kontakta mig kändes som varm fårull. Hon tänker på mig också. Saknar mig också.
Och vi hade en skön eftermiddag på gatorna och i butikerna på Östermalm (vilket kändes lite småsjukt med tanke på våra vänstervridna hjärtan). Vi åt och drack i Kungsträdgården och köpte ost, kex och groggvirke innan jag spontant följde med dem hem till deras vackra förort och mer än hemtrevliga lägenhet. Deras snack om ett framtida hus förstärkte fårullskänslan och jag kände att därdärdär kommer jag att trivas. Oavsett var det kommer ligga och oavsett vad det är för hus. Vinslatten och deras himmelskt goda improviserade sommardrinkar tillsammans med ostar och knäckebröd och allt skönt prat som ibland blev allvarligt (och delvis berörde den tudelade uppfattningen om högstadiet) gjorde att jag aldrig ville åka hem. Men jag gjorde det ändå. (och glömde min kamera) Och var på jobbet klockan åtta dagen efter.
Ett tacksms dagen efter värmer och bekräftar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar