Det är inte längre någon större vits med att ha sänglampan tänd, det är ljust ute nu. Jag somnade till i fem-tio minuter innan jag väcktes av ett sms och efter det låg jag klarvaken och tänkte på alla ogjorda uppgifter och såg hur de samlades som klossarna på ett oorganiserat Tetrisbräde. Att jag hörde pulsen i örat samtidigt gjorde det ännu svårare att somna. Om jag läser lite kanske det går bättre.
Nu är Radhusdisco slut och jag har gråtit, varit nervös, lycklig och orolig. Och tyvärr fick den mig att grubbla ännu mer. Mitt nya plötsliga infall att jag ska ta mig till Frankrike är tyvärr inget nytt infall. Sedan språkresan mellan åttan och nian har jag vetat att jag måste dit igen. Trots missöden med hennaödlor på lakanet, att den billigaste spriten på menyn (campari) är den äckligaste och att man mår illa av baguetter varje dag (men blir smal av vistelsen) så ville jag dit igen. Kanske inte just till Antibes eller Rivieran, vart som helst.
Det är lättare sagt än gjort men också lättare än det berg jag så lätt och ofta bygger upp framför mig. Under våren har jag börjat fundera över Schweiz men vid närmare eftertanke är det nog ett sätt att skydda mig på: din dröm om Frankrike är du inte värd, sikta inte så högt. Som att det skulle vara lättare att prova lillebror än den man verkligen vill ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar