Vi sitter på vårt Central Perk och snackar om allt, som vanligt på tisdagar. Jag hamnar ut på kanten med en person som jag inte riktigt kan hantera och känner att jag fegt, som vanligt, gärna undviker att prata med den personen istället. När jag inte står ut med mig själv försöker jag bjuda in men undrar nästan direkt varför jag ens gjorde det. En sådan person som gärna kramas och klappar och är snäll men det känns inte riktigt naturligt. Då kryper det i mig, jag som har svårt (har jag kommit på) för spontan närkontakt i vardagssituationer i vanliga fall. Jag jobbar på det, men det är inte lätt. Jag vill ju gärna kramas hej och hejdå och hela köret men jag... Ofta känns det inte naturligt. Och precis som vi har fått lära oss: Man ska inte spela.
En klasskompis har bestämt träff med två kompisar som trillar in efter hand. Våra klasskompisar trillar ut efter hand och vi blir tre kvar plus de två tillskotten. Jag tycker alltid att man är lite dryg om man sitter och snackar om sitt utan att alla kan hänga med men uppenbarligen tyckte inte klasskompisen mitt emot mig det. Nej, för vi hamnar i en diskussion kring den grundläggande tekniken där han har uppenbara problem med att förstå bakgrunden, meningen eller nyttan av tekniken vi arbetar med. Jag försöker svara på sätt att avrunda diskussionen för att istället få en gemensam. Jag går och hämtar vatten där det passar för att kanske börja på något nytt när jag sätter mig igen. Jag söker kontakt med min andra klasskompis för att halka in i deras diskussion. Men inget arbete var lönt.
Jag skulle kanske bara ha stannat hemma från fikat idag. Eller rättare sagt åkt hem direkt. Jag visste ju att ensamhet och viss reflektion var det jag behövde men ändå inte.
Jag fick på näthinnan dock med mig en bild av en av de där kompisarnas jävligt heta mun. Det är spännande hur man gradvis börjar se ett nytt ansikte hos en person och hur snyggheten kan utvecklas efter hand. Jag ska be om en fest i studentkorridoren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar