Kaptenen talade.

Efter morgonens uppvärmningsyoga skulle vi sitta och fokusera på oss själva, vad vi ville med dagen och hur vi skulle få ut så mycket som möjligt. Jag satt och grämde mig över att dagen redan börjat illa med att jag kommit försent 10 min för första gången och att det bara skulle bli värre eftersom jag inte hade gjort några av mina läxor. Men stopp! Jag bestämde mig för att ta kontroll över skutan, leva som jag bestämt mig för att göra, improvisera och ta alla chanser jag får. Därmed slutade dagen så mycket bättre än jag trodde. T.ex. så var ju faktiskt salsdörren inte stängd och jag kunde smita in på uppvärmningen trots att jag var sen. På sånglektionen tog vi chansen till förstatjing på uppsjungningen och jag fick därmed allra första versen. Och sjöng ut helt okej trots gelében. Under ett uppspel fick jag en textrad till mig till läxan och lunchen och löpningen flöt på. Och under fys- och Labanpasset kunde jag med gott samvete improvisera. Jorå.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Det är damen på bilden som skriver i bloggen.

http://vivianmaier.blogspot.com

Ja, det är ungefär så här jag känner mig. Jag tycker uppgifterna från skolan känns nyttiga men jag kan inte förmå mig att göra dem. Jag fastnar på Facebook och jag lyssnar på Frida Hyvönen, Säkert! och Anna Ternheim. Och jag äter Riesen. Jag har fått ett vykort från Kalifornien och imorgon ska jag jobba direkt efter skolan till efter elva, i övermorgon också. Därmed måste jag springa imorn och jag måste packa för att sova borta två nätter och näe. Det är ungefär som tanten på bilden ovan jag känner mig.

Långa nätter.

Jag längtar efter långa samtal tillsammans med någon som kan svara, eller fråga. Eller bara är tyst. Eller berättar.

Med någon som befinner sig på samma våglängd som mig. Någon man kan vara ärlig med. Och som tycker att det är okej att jag är ärlig och är ärlig tillbaka. Säger emot, och håller med. Någon som inte är menlös.

Som ett tomtebloss.

Jag har ett starkt begär. Denna gången är det inte efter semla eller smågodis. Inte heller rött vin. Jag vill kunna njuta utan att bli sjuk vilket kanske aldrig kommer hända. Det kan vara en drog. Är allt som kan skapa begär en drog? Jag är trött på det rent kroppsliga och vill känna det själsliga. Det som är på riktigt. Det som är vackert.

Det känns långt borta. Ofunnet eller omöjligt.

Snart faller dagg och solen stiger.

Jag lyssnar på Cornelis.

Det är skönt att vara själv. Men mycket skulle vara fint att kunna dela på.

Mod är livets enda mått.

Livet är bra konstigt.

Det känns hur bra som helst och så bara dippar det. Och mitt i dippen så kan det ändå kännas bra och skönt att vara där. Sen är det bara svart (nä, mörkgrått) och så känner jag att Nä nu fan får du rycka upp dig. Inte har du det så dåligt. Nej, kanske inte. Men jag känner. Och vill känna men inte förstöra. Jag vill bara vara mig själv och få vara det. Och i grupp undrar jag hur jag fungerar. Är det andra som är så jävla blåögda eller är det jag som är svartsynt? Är det jag som gör småsaker till stora eller är det tvärt om? Låt mig va. Tvinga mig inte.

Jag kände mig upplyst utan att komma dit. Ett ljus på vägen kanske. Låt vara och bara gör. Det kanske finns där. Kanske. Jag vill så gärna att det ska finnas där. Jag vill.

Back in town.

Det känns både konstigt och helt normalt när jag är tillbaka i Huvudstaden. Jag ska få ordning på min fysik igen genom att inte hitta några ursäkter för att inte ta den varannandaglöprunda, (hur kort den än må vara) och tacka nej till femkronorsbullen till kaffet på Pressbyrån. Ja, t.ex. Dagens drygt sex km långa runda tog mig till en bit havsremsa i solsken. Bitvis plågsam men bitvis himmelsk.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Sportlov.

Nu har jag varit hemma i fyra dagar. Det går väldigt fort och känns väldigt skönt att vara hemma. Än så länge har det mest varit fest och slappande och frisörsbesök. Jag kom lagom till lunchen hos mormor och morfar i fredags, åt efterrätt och lät maten smälta innan jag drog igång första löppasset. (ja, nu jävlar.) Att sen börja förfesta leder väl bara åt ett håll men skam den som ger sig. Bästa-stället-i-stan fick besök av oss när vi slutligen bestämde oss för att dra till stan. Thaivännen drog hem med nattbussen, jag drog åt motsatt håll och syrran åt ytterligare ett. Detta lilla snedsteg gjorde ju att helgen inte alla blev som jag hade planerat utan slutade med soffläge hos mormor och morfar hela lördagen och ingen fisketävling alls. Oro över lillsyrran som inte går att kontakta förgyllde knappast bakfyllan. Piggare blev jag däremot när jag fick i mig en Treo och kände att jag äntligen var på g igen. Du ska väl inte dricka alkohol idag igen förmanar mormor. Nej, det ska jag inte. Vi får se vad som händer... Ojdå en öl slank ner och då kan man dricka mer. Jo, visst fick jag i mig yoghurt först och senare en halv pizza och tog det lugnt med ölen tänka sig. Däremot förärades sämsta stället i stan med våra surt förvärvade pengar och det utdelades ett antal sura miner p.g.a. valet av lokal. Men så fint jag mådde på söndagsmorgonen.

Men att jag inte lär mig att boxen är en fiende och att mat i magen är den gyllene regeln.

De hänsynslösa.

Jag måste bara skriva. Egentligen hinner jag inte för jag borde gå och sova för att så fort som möjligt kunna sätta mig i bilen och köra hemåt. Jag längtar nåt fruktansvärt och borde kört i dag.

I dag har jag mått så fruktansvärt dåligt, fast inte konstant. Men det har pendlat och ett tag kändes det riktigt bra men så kom bara allting tillbaka och kändes etter värre. Jag har bara varit negativ till allt mina klasskompisar sagt under fikat och mått ännu sämre och blivit ännu mer otrevlig som en ordentligt negativ spiral.

Det har verkligen blivit tuffare under utbildningen. Det gäller att utmana sig själv och det pushar verkligen vår nuvarande lärare oss att göra. Vi börjar allt mer tycka om honom och lita på att vi kan göra som han säger till oss. Dagens största utmaning handlade om att experimentera med hur man beter sig när man håller på att dö, eller något håller på att dö i ens armar. Tack för den. Vi började försiktigt men skulle sedan preppa och elda upp oss själva både fysiskt och psykiskt. Alla sprang till slut runt i rummet, hoppade, skrek, puttade på varandra, slog i väggarna, . Bilder kom tillbaka från sommarens olycka och jag var på väg att släppa fram det men vågade inte riktigt... Jag var med i en grupp på tre eftersom vi var ojämnt vilket gjorde att vår grupp haltade lite eftersom man var tvungen att vänta in och stå över. Jag kände att jag stod på kanten, på väg att trilla över men hann inte, eller lyckades jag inte tajma mig själv.

Därmed har jag gått runt resten av eftermiddagen och kvällen och haft kvar känslan i kroppen. Ett ordentligt löppass, eller helst ett boxpass hade förmodligen löst det hela men med min onda hals som kommit tillbaka vågar jag inte. Jag går istället bara runt och är ledsen och arg och irriterad och... Har hemlängtan.

Brevet till Mor.

Övningar i uppmärksamhet, närvaro, läsa mellan raderna och idag la vi till en aktivitet. Man skulle göra någonting (och det var på riktigt) samtidigt som den andra iakttog och man själv skulle vara närvarande, men upptagen. Ett tips var att skriva ett brev. Mitt adresserades Mamma.

Och jag ville så gärna skriva ett brev till mamma. Hon har gjort det igen, eller är det jag. Kan hon inte bara vara min mamma, bry sig om mig, ägna sig helt och fullt åt mig och känna? Jag vetvetvet att mamma älskar mig, att hon bryr sig. Och jag vetvetvet att hon är en annan person är enbart mamma. Mitt problem är att jag har svårt för den delen som inte är mamma. Den delen är barnslig och självupptagen. Orolig och bekräftelsetörstande. Min mamma är stark och självständig. Bilden går inte ihop. Klok - naiv.

Hon kom på besök i lördags kväll. Jag visste ingenting men hennes bror visste. Det var en överraskning till mig och jag blev så lycklig när jag fick se henne, äntligen fick krama henne. Vi hade en supermysig lördagskväll med stek och potatis och Melodifestival och popcorn. Efter det var jag tvungen att åka hem och på söndagen sågs vi en timme efter jobbet innan jag var skulle iväg på ett möte. Jag frågade henne om hon inte ville komma ut till mig senare, framåt kvällen. Ja (njae), vi får se/höras... Hon låter det nog sjunka in och mogna, hon kommer så klart. Det blir för sent svarar hon när jag ringer efter mötet, och det handlar om vi kunde ses senast klockan sju.

Jag blir besviken när jag inser att det inte alls handlar om att hon har kommit enbart för att hon vill vara med mig, vara hos mig. Jag är tacksam över att hon inte tar för givet att hon kan sova hos mig utan att fråga men jag hade så gärna velat att hon skulle fråga om hon fick sova åtminstone en natt hos mig. Hon fortsätter med att fråga om jag kommer förbi på vägen hem. I går fick jag ett sms med frågan om jag ville komma efter skolan. Jag hinner inte ljög jag. Sedan får jag reda på att hon skulle till Åland i dag. Jag ska till Åland sa hon. Vill du ta min bil hem på torsdag? Vi stannar nog till söndag. Vi? Självklart skulle hon inte till Åland själv.

Jag saknar min mamma.