Söndagstänk.

Jag förstår inte varför jag alltid ska läsa på när det är för sent. Hela kvällen har jag hängt runt på både Karolinska institutets och Sveriges Läkarförbunds hemsidor och fått många svar på frågor som jag borde ha haft för bara några dagar sen. Däremot läste jag i KI:s programbroschyr vad det är de går på och någonstans vill jag hoppas på att jag förmedlade en tydlig bild av att jag faktiskt stämmer in på alla deras kriterier.

Jag känner fortfarande att jag inte gjorde en särskilt bra intervju och inser att det inte är en självklarhet att vara den knappa tredjedel som kommer in från intervjuerna. Och pepp från vänner och bekanta bygger upp ett hopp som jag inte vågar behålla för tänk om jag inte kommer in, trots att alla är så säkra på sin sak - Du skulle verkligen passa som läkare! Det känns värre att bli sågad efter två intervjuer än efter betygsurval, det blir mer personligt. Som jag förstått det får man ett merittal efter intervjuerna som man rankas efter och då borde man också få se hur man ligger till i förhållande till de andra sökande.

Det är långt kvar till vecka 28 och första urvalet.

I morgon skulle vi ha genrep inför en niondeklass men klockan 10 i dag fick vi reda på att teatern var dubbelbokad hela veckan och vi vet inte om vi har varken spelplats eller publik. Nej, det här borde vara vad som tar upp min hjärna men jag orkar inte för vad som helst kan hända hela tiden. I morgon blir det ny information. Och så gick vi på fyrornas slutproduktion som var en bearbetning av Strindbergs Lycko-Pers resa. Mycket mycket bra! Kreativa karaktärer och fina berättelser.

Och glass från glassfabriken - dansk äppelpaj, kanel och karibisk choklad tog mig till himlen vid Karlberg. Och misslyckade falaflar.

Min väg hem.

Låt mig hjälpa.

En Facebook-"vän" beklagar sig över att livet är orättvist då dennes farfar är sjuk i cancer. Problemet är bara att orättvisan ligger i att det bedrivs för lite cancerforskning och att biståndet är för högt (det vill säga att vi hjälper andra istället för oss själva), inte att han drabbats av den fruktansvärda sjukdomen.

Hade jag varit en hjärtlös människa hade jag frågat henne om hon visste att många av världens befolkning inte får bli så pass gammal som hennes farfar blivit. Att få av världens befolkning inte har tillgång till närmelsevis av den sjukvård vi ser som självklar i Sverige och att många av världens barn dör av de enklast botade sjukdomarna.

Jag skrev ett blogginlägg istället och hoppas på att mina intervjuare för dagen ansåg mig som lämplig att hjälpa världens befolkning att leva ett friskare liv.

Detta är visserligen tveksamt då jag hade dåligt med svar på vilka mina styrkor var, ännu mindre mina svagheter. Och det trots att jag hade skrivit att jag jobbade med min personliga utveckling och hade god självinsikt.

Sa jag att det var ett nytt år nästa år?

15 min.

Nu är jag här. 15 minuter kvar.

Jag känner mig pirrig och upprymd. Vet inte om det är ett gott tecken. Kanske borde jag vara sammanbiten och fokuserad. Jag har inga svar på frågorna.

15 min kvar.

Nedräkning.

Om 24h är intervjuerna över och just nu sitter jag som bäst och funderar över mina drivkrafter och varför. Varför?

Igår kollade jag på Patch Adams med Robin Williams. Jag grät tre gånger och kände mig övertygad. Att referera till den filmen känns inte som att rekommendera. Men man ska vara sig själv, har jag hört.

Forumhäng.

I kväll har jag efter rabarbersyltskokandet hängt på underlakare.se. Ju mer jag läser om det, pratar om det och tänker på det desto mer vill jag komma in.

Jag vill göra slutproduktion, gå på Annes devisingkurs och hänga med mina fina klasskompisar en sista termin på teaterskolan men... Om jag måste (/får chansen att) välja skulle jag inte tveka. Tror jag. För samtidigt så blir jag lite småfrusen om mina fötter.

Jag tar det som ett tecken på att jag inser allvaret i utbildningen och att det är en stor utmaning. Och att jag tänker på den på vissa sätt sjuka arbetsmarknaden/miljön/belastningen.
Ha ha.

Mitt dekadenta liv.

Vad annat kan man hitta på en sen lördagskväll än att koka rabarbersylt?

Det blir jobb imorgon bitti istället för gruppcykling. Men så blir det nog turné till söderort på cykel på seneftermiddagen.

Life is good och jag har köpt fruktyoghurt och klämt en Marabou Polka.

Dagens köp.

Dubbelt så dyr som den enklaste. Dessutom utan skruvar upptäckte jag nu. Well. Snyggt kommer den sitta på ramen så småningom. Men bara en flaska imorn då. :/

Kl 8:00 imorgon har jag tänkt vara med på Fredrikshofs gemensamma cykelträning ute på Ekerö. Distansträning i grupp!

Yeah! Nu åtta timmar till på jobbet. Kommer nog bli grymt. På det bra sättet alltså. Eliten ställer upp.

Finaste ungen i världen.

I torsdags åkte vi rutschkana, klättrade på stegar, red trähästar, köpte häggblomsglass av andra barn, åt pannkakor med blodpudding, åt rosa vaniljglass på trappan och bakade mängder med sandtårtor.

- Var är Erica?
- I Grekland. Där är det sommar nästan hela året...
- Men jag tycker om våren!

- Catarina...
- Ja, det är ju min mamma. Det är länge sen du träffade henne nu.
- Ja.
- Saknar du henne?
- Ja!

Två 15-åringar i minishorts går förbi oss.
- Titta! De har inga byxor på sig!!

Om det är så här att ha kusin kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle vara att ha en dotter/son.

Och den utvalda tårtan är till hon i Grekland!

Fluff.

Verkligen inte för att jag förtjänade det.

Smör, socker, vanillinpulver, havregryn och pärlsocker. Receptet på lördagslycka och ett diskuterbart bättre alternativ att dränka sina sorger i gentemot alkohol.

På något sätt är jag ändå lyckligt lottad. Jag ska egentligen inte säga att Alla mina bästa vänner är samlade men... Närapå! Närapå! Och även om jag inte kan befinna mig mitt i lyckoruset så vet jag att de har det härligt tillsammans, och att jag är saknad. Och att jag hade kunnat vara en del av det. Och via telefon fick jag vara med. Som en liten del.

Och dessutom fick jag en femma i löneförhöjning och en ledig midsommar. Och har underbara kollegor.

Fluff. Fluff. Fluff.

Men titta!

Är det inte fantastiskt? Jag hittade en soffa under klädhögen, en jävligt snygg soffa dessutom! Och inte nog med det, även de två IKEA-kassarna med ren tvätt hittade sin plats i garderoben, bara ett drygt dygn efter tvättiden. Är det inte fantastiskt?

Kanske kan det vara så att kläderna gör sig bättre i garderoben än i högar... Eller att rummet gör sig bättre utan högar? Kanske både och.

Ballaste brallan.

De har gjort min dag! Äntligen är det rätt väder för mina ballaste brallor, kanske Sthlms ballaste faktiskt. Oavsett om det bara är jag som tycker det så blir jag glad av att använda dem, så sjukt glad av att se ner på dem och minnas Thailand men också bara genom att se det fantastiska mönstret och färgerna!

Dagen började rätt dåligt med en femtisjutton turer till tvättstugan, efter som det med handen på hjärtat nog var en sex-sju veckor sedan jag senast var där. Nej, egentligen har jag nog ingen särskild anledning till att vara på dåligt humör mer än att det är så mycket överallt. Mycket i skolan, mycket sommarplaner som inte är lösta, stress med tider på jobbet (både såna jag har och såna jag inte har).. Ja, skit samma. Det jag ville komma till är att allting vände i början av andra lektionen. Vår überfina talfröken Anna började lektionen med yoga.

Tänka sig att det kan göra en sådan skillnad för att man börjar andas, och känna att man har en kropp. Jag älskar yoga! Och att dessutom ha de ballaste brallorna på.

Att vi till på köpet hade ett bra textrep gjorde ytterligare sitt. Jag hade kunnat tolka repet som dåligt eftersom allt jag hittills på många sätt varit fel, fast en process, så kanske jag kom ut på andra sidan i dag. Eller fick se en glimt av den. Bara att jobba vidare!

Det här med teater är ändå ganska intressant!

Sophyllor.

Jag går ett varv runt brödhyllan och en tjej pratar i telefon om sina inköp. Du, de har sånadär limpor, en sån kan jag ju ta... Jag går och hämtar den stora plastsäcken för att förbereda den stora tömningen. Vänta lite! Förresten, ska du slänga allt?? Ja, tyvärr... Men då vill jag ju inte ha det!

Va? Vad sa hon?

I och med att jag var på väg att slänga brödet i en ren sopsäck förvandlades allt bröd till sopor. För mig är det mat som slängs i en påse för att kastas bort, för henne förvandlades brödhyllorna till sophyllor. Jag talade om för henne att det inte var något fel på brödet och att allt var bakat idag men att vi inte kunde sälja det imorgon (vilket är en lögn, för den kan vi visst om vi bara vill, en påse för en tia, t.ex), hon tvekade en stund innan hon la tillbaka brödpåsen och stoppade förmodligen ner en ett par dagar gammal limpa i korgen. Men den var jag ju inte på väg att förvandla till sopa.

Inga cancerbrudar så långt ögat når.

Och de snyggaste baddräkterna och bikinisarna jag sett. Älska på 50-tal.

Jag önskar mig en sån. Och en svart. Och den blåa med små prickar. Och leopard vore nice. Och varför inte den röda prickiga bikinin, och en helsvart och en med prickar. Och baddräkten med körsbär. Ja, tack, Esther Williams. Ja, tack!

Oh. My. Fucking. God.

Jag ska på intervju...

Thailinnet.

Pappa åker till Thailand med sin flickvän titt som tätt. Hon är från Kalmar och inte från Thailand.

I alla fall så har han en tendens att köpa omåttligt fula kläder, i omåttliga mängder. Trots pikar och förmaningar från de som vet bättre. De på åskådarbänken som vet bättre, som inte har någon självinsikt. De, som i syrran och mig. I fredags kom i alla fall ett paket på posten som legat tills just nyss och som jag trodde innehöll ett par cykelshorts och ett cykellinne. Ja, cykelshortsen var med men istället låg där ett thailinne. Ja ba: "men pappa då...", vecklar småhånandes ut det och provar det på.

Jag tog på mig floppisarna för en premiärtur ute och insåg att sommaren är här. Jag kommer inte att ta av linnet förrän i oktober.

Snart är det dags att äta, igen.

De spelar smarta på kommerskollegiet - men Naturvårdsverket är smartare. 

Det är komplicerat, det är det. Å ena sidan handlar det om klimatpåverkan, å andra sidan finns det fler miljöaspekter. Käkar man ekologiskt kött för miljöns skull är man kanske inte så smart.

Det är komplicerat, det är det.

Länge leve hudcancern.

Att förminska (för det är vad de försöker) den aktuella hudcancerdebatten, i och med HM:s övernaturligt solbrända bikinimodeller, till att handla om "vänster-/feminist- och pk-maffians" nya försök att väcka uppmärksamhet och jämföra det med hendebatten och apatiska flyktingbarn är för mig ofattbart. Jamen, varför?

När Cancerfonden kritiserar reklamkampanjen i en debattartikel i DN för att lyfta riskerna med solandet och sin ständiga kamp för att informera framför allt unga människor (som tror sig vara odödliga) tycker medelåldersmän från min hemkommun att folk har för lite att göra, att det säkert inte ens är någon som tänker på att hon är solbränd/reflekterar över reklamen, att folk tänker för mycket och till och med påstår att diskussionen inte handlar om cancer.

Jag tänker på när jag förvånad postade en länk till en nätartikel skriven om den gångna hårdebatten som hade gått mig förbi och självklart fick kommentarer om att det var överdrivet och de hundratals kränkande inläggen av både tjejer och killar förminskades till att vara skrivna på skämt eller att "män inte alls brydde sig om hår under armarna" vilket alla dessa kommentarer bestred.

Attityderna finns. Jag kan inte förstå varför vi inte tillsammans vill skapa ett bättre samhälle där vi bestrider livsfarliga ideal och där vi gemensamt tar avstånd från kränkande kommentarer.

Obama for president.

Bearbetning av känslor efter att ha blivit dissad från högskolan fortsätter. Parklunchdate med avvisad talang - vad söker de egentligen? Ingen vet. Det känns skönt att prata om framtiden. Och om att inte nöja sig.

Jag har tänkt mycket på sköna möten med riktiga vänner. Heldagen på Nordiska museet. Stadsvandringen längs Nybroviken och ut på Djurgården. Fetinglyxfrukosten i lägenheten. Timlånga samtal. Och nya vänner som möts på elljusspår i duggregn och för lunch i parken. Jag känner mig lycklig på riktigt över att dela livet med vackra människor.

Och i dag har jag gett min första teaterpuss.


Okej, jag erkänner. Den första var inte en teaterpuss - det var jag som pussade min klasskompis. Men den andra, det var en teaterpuss. Min första. Mycket märkligt. Fast ändå inte.

Det kommer gott.

Vi gjorde ett bra rep med klassen. Träffade vår regissör för första gången på nästan två veckor och kom längre än på länge och allt blir tydligare.

Det är bra att tänka även om det gör ont och man upptäcker sidor av sig själv man hellre inte ser. De finns ju där ändå så bättre att acceptera dem eller göra någonting åt dem.

Typ två timmars snackande, ältande, gnällande, skrattande, bekräftelse... Det där samtalet där man känner varandra så väl. Det(!) är skönt. Och nu vet jag ju att du läser. ...säkert på jobbet!

Och så har jag faktiskt engagerat mig i mitt skolarbete och skrivit förtexter och dialoger till musikalprojektet - lite distraherad av Ligga med P3, bästa P3.

Vädret.

I dag är det grått i hela världen. Det regnar. Lite. Men det regnar. Fast det är ett fint regn, som luktar gott.

Regnet är som tårar. Det renar, och vattnar framtiden.

Ett mail.

Inget StDH till hösten. Fan.

Två vänner är kvar i processen och jag håller tummarna för att de ska komma in.

Och funderar på hur jag skulle hantera avundsjukan.

Först ut.

Jag vankar mest av och an runt min hög. Det känns inte så bra faktiskt. Nu bestämmer jag mig för att det ska kännas bra. Solot kvar. Repa då.

Eld.

Om åtta timmar ringer klockan. Mobilen. Då är det heldag på fantastiska StDH. Jag ser fram emot en rolig dag men så är det också allvar. En gallring har redan skett och nu ska vi bli färre. Men jag ska bara ha roligt och ta mig själv på allvar.

Jag vill göra skillnad, sprida glädje. Och hopp.

Safari.

Ny favorit! Hade aldrig vågat prova den om jag inte hade sett den hos några vänner. Som cream cheese fast utan löpe. Ibland är jag extrem, på jobbet äter jag parma.

Och: köp inte Hälsans kök i frysdisken - de tillverkar sina produkter på ockuperad mark i Palestina. Ju mer man vet desto jobbigare blir det att leva. Fast nej, ändå lättare.

Det är vackrast när det skymmer.

På väg för att handla. Pär Lagerkvist i öronen, genom Frida Öhrn och Bo Sundström sitter fint. Ibland extra fint. Som när det skymmer.

Jag ska snart bli medlem i det kooperativa. Stort steg för en ICA-anställd, men ett naturligt och egentligen självklart.

Typiskt mig.

Jag skulle lägga mig riktigt tidigt i kväll för att optimera återhämtningen inför tisdagens antagningsprov och för att sova igen nattens timmar (4 känns otillräckligt). Därför skulle jag åka hem direkt efter min exroomies dansteaterföreställning (såklart var hon lysande - så stark!). Vi hamnade istället på Burger King och tryckte veggieburgare, vissa med kyckling, pommes och hot cheesedip (allt för återhämtningen). Okej, när jag kommer hem då ska jag sova. Nej, jag måste prova att sätta upp håret i en snygg frisyr. Och alla kläder till musikalredovisningen har jag glömt plocka fram (en halv ikeakasse). Oj, kanske ska kolla datorn lite snabbt. Men jag skulle ju sova? Typiskt mig! Men nu när det blev såhär måste jag ta kort på min sjukt snygga söndagsfrilla för att blogga om den. Efter tio kort och inte ett enda där man ser mer än en hårkalufs lägger telefonen av. Det var nog inte meningen.

Ändå gör jag om det.
Och förresten är det nästan sommar.
Och frippan var sketsnygg.

Pärondrömmar.

Ibland intalar kanske själv att man är värd det. Ibland är man det! Som just precis nu!

Aldrig. Nöjd. Aldrig. Nöjd.

Jo! Det är jag, eller, inte om nöjd är att man sätter sig ner och nöjer sig. Nej, alltså, jag är inte nöjd!

Däremot är jag riktigt jävla stolt! Jag gick vidare till steg två av fyra i antagningarna i till mimskådespeleri, jag gjorde mitt yttersta under halvmaran och gick in på 1:55:47, jag hade en sjukt kul kväll igår trots huvudvärk/värmeslag/viss matthet och på jobbet går det också bra.

I och med att jag inte är nöjd utan bara stolt kommer jag ge allt på tisdag för att visa att de ska anta mig, jag siktar på nya löparmål (2:45 runt Lidingö dyker upp i huvudet), jag ska fortsätta att blanda alkohol med vatten och på jobbet ska det också gå bra.

Bakis.

Huvudvärk. Trött. Ont.

På väg mot 25-årsfest känner jag mig som 50. Men jag har mina skäl: loppet gick bra, kanske 1.57. Och jag hann baka en ostkaka i födelsedagspresent.

Det blir nog ingen sen kväll.

Just nu.

Just idag. Känns livet så där bra att leva. Små bilder som gör det tydligt. Solen som skiner.

Nu ska vi repa musikallåtar - tamburiner och höftskynke. Utmaning! Haha. Tillsammans med de andra två tjejerna i klassen ska det bli riktigt rolig men med träningsvärken efter gårdagens audition kan det nog bli smärtsamt. No pain no gain, yeah!

Halvmaran Kungsholmen runt imorgon!

Institut som institut.

Jag tror seriöst att jag är segertippad kandidat till utmärkelsen Spretigaste framtidsdrömmarna.

För två veckor sedan tillbringade jag lördagsförmiddagen i en skrivsal på Karolinska institutet och skrev intelligensprov och levnadsberättelse för att jag komma in på läkarprogrammet. Trots mina kassa 17.5 i gymnasiebetyg. I dag tog jag röd linje till Karlaplan med siktet inställt på Valhallavägen 193 - Stockholms dramatiska institut högskola - och deltog i det första urvalet till mimskådespeleriprogrammet.

Två drömutbildningar.

Vad vill jag helst? Jag tror banne mig att den franskt randiga tröjan lockar mest. Å andra sidan ser jag fruktansvärt snygg ut i vit rock...

Jag vill ju bara göra skillnad.

1 maj

Är det vårens sol eller händelserna under den som gör att livet på ett sätt känns enkelt men viktigt?

Att inte demonstrera på Första maj saknades men fick ersättas av inspelning av trailers för vår barnproduktion mellan två jobbpass. Så istället för att bära den röda fanan har jag både jobbat och stått mitt i ett blommande körsbärsträd med gröna strumpbyxor och storknuten mitt på huvudet. Det ska blir spännande att se om det blir något av klippen.