Mod är livets enda mått.

Livet är bra konstigt.

Det känns hur bra som helst och så bara dippar det. Och mitt i dippen så kan det ändå kännas bra och skönt att vara där. Sen är det bara svart (nä, mörkgrått) och så känner jag att Nä nu fan får du rycka upp dig. Inte har du det så dåligt. Nej, kanske inte. Men jag känner. Och vill känna men inte förstöra. Jag vill bara vara mig själv och få vara det. Och i grupp undrar jag hur jag fungerar. Är det andra som är så jävla blåögda eller är det jag som är svartsynt? Är det jag som gör småsaker till stora eller är det tvärt om? Låt mig va. Tvinga mig inte.

Jag kände mig upplyst utan att komma dit. Ett ljus på vägen kanske. Låt vara och bara gör. Det kanske finns där. Kanske. Jag vill så gärna att det ska finnas där. Jag vill.