Sitter fint med festival.

Alltid denna rastlöshet, tomhet men även trötthet så här dagen efter.

Jag gillar sällan att packa ihop, kan alltid vara kvar lite längre och önskar att tiden hade gått lite saktare och att man var lite trött på skiten. Som efter en festival, vissa ser verkligen hemlängtande ut när de går där med sina leriga skor och sin tunga/lätta packning medan jag vill stanna kvar (undantag Hultan 04 å 07 av helt olika anledningar).

Det har inte alls varit helt underbart och euforiskt men det har ändå verkligen varit bra i Borgarcampet med massa olika människor som kompletterat varandra. Och total dreggighet klarar jag inte av. Viss ordning och reda (kontroll) får det gärna vara även på festival - det är så mycket kaos ändå. Regnet hindrade oss från att flöda fritt men vi höll humöret på oanade höjder och kläderna oväntat torra.

I eftermiddag har vi snackat av oss alla festivalintryck och kollat på korten, det är skönt med en debriefing med dem man gillar allra mest. Debriefingen innehöll också ett svalkande dopp i sjön, välbehövlig som uppluckring inför duschen. Nu hade jag tänkt lägga mig runt nio för att vända tillbaka på dygnet och få många timmars sömn i natt men det gick dåligt. Mina tankar snurrar dessutom kring mitt kärleksliv som återigen är kaos. Var ligger närmaste kloster? Håll mig på avstånd från pojkar med vackra leende och ögon så mår jag mycket bättre. Tror jag.

Dagen före.

Det är svårt att bli ensam och få tid att skriva. I morgon är det festival och fyra dagars regn. Jag är opepp. Det får bli vad det blir. Ju mer regn desto mer öl.

Nu har jag tränat sen i torsdags och kört kalorimätning sen dess. Det känns bra och jag ska inte ha dåligt samvete över dessa kommande fetedagar men försöka hålla räkningen och hålla koll. Eller, betyder det att jag ändå har dåligt samvete? Det kan vara bra (eller dåligt?) att ha lite lite koll på vad man får i sig. Kanske.

Sista löprundan blir i morgon bitti är tänkt. Ett varv runt byn, eller kanske två. Byrundan så att säga. En klassiker.

Syskonkärlek?

Jag är så jävla trött på att du alltid tror att alla ska vara precis likadan som du.

Jag vet jag vet jag vet.

Men ibland är det orättvist tycker jag, och gammalt. Men jag är utan empati och medkänsla. Jag vill bara inte inse det.

Vi kan aldrig träffas en endaste gång utan att vi börjar bråka. 4, 14 eller 24 år spelar ingen roll.

Packar och tänker.

Nu är jag lika färdigpackad som jag brukar vara dagen före. Alltså massa att-göra-listor tills morgonen. Kan omöjligen ha med allt som jag ska ha till både festival och "semester" och det har jag ju inte heller. Kompletteringslistan inför Emmaboda är lång.

Efter visningen av min morbrors lägenhet hade jag en blombukett över som antingen kunde stå och vissna eller ges bort till granntanten som ska vattna en vecka och säkert skulle bli glad. Istället la jag den vid Norges ambassad. Jag kände mig lite smutsig för att den var återanvänd men när jag tänkte efter så tycker jag inte att det spelar någon roll. Det kändes väldigt konstigt att se blommor och alla slocknade ljus (det har blåst mycket i dag). Känslosamt även om jag fortfarande inte sett ett enda TV-inslag eller läst några tidingar, bara läst på nrk.no, svt.se och sr.se. Det räcker. Och jag har inget mer att säga.

Livets kontraster.

Det går bra på jobbet. Jag äter ganska bra. Mina löprundor känns skönt jobbiga. Om några dagar ska jag till Småland och Emmaboda. Kl fyra börjar min tvättid. Livet rullar på bra.

...

Över åttio ungdomar känns dock övermäktigt och illamående. Overkligt. Jag orkar inte kolla på nyheterna och mäktade bara med ett uppslag i Aftonbladet. Nej, fler ord finns inte.

Norge, vad händer?

Att läsa om bombdådet i Oslo känns sjukt, och att titta på bilderna ännu sjukare. I Norge? Så klart tänker jag på att det inte är länge sedan det sprängdes även här i Stockholm, men det var ju inte tillnärmelsevis så kraftigt som i vår västra grannhuvudstad! När jag senare läser om skjutningen på det socialdemokratiska ungdomslägret utanför Oslo räcker det. Ett attentat som går över gränsen. Mot barn!

Nej fy fan!

När jag väl vaknade.

Det blev otroligt stressigt mellan löprundan och jobbet i eftermiddag. Men - den blev av, den blev en mil och den gick på under en timme! För första gången i mitt liv har jag sprungit milen på en timme och jag är sjukt nöjd med mig själv!

Cykelvägen till jobbet gick undan och eftersom jag knappt hunnit eftersvettas färdigt innan duschen gick kroppen igång direkt - härligt med pärlor på läppen och i pannan och immade glasögon sittandes bakom kassan!

Jag bokade tvättid innan rundan och jag har kört igång en ny omgång med matdagbok på nätet med start i dag. Jag ska kämpa ännu mer denna gång för att hålla den uppdaterad för att hålla koll på mig själv. Jag har dessutom lovat mamma! Inte nog med det, i kväll jag har planerat morgondagens löprunda - backar vid Brunnsviken... Tror att de kommer döda mig. Eller, nej, jag tror att de kommer göra mig starkare.

Schemalägg mig.

Jag vet inte om jag använt tiden rätt, men nu har jag suttit och gjort min egen kalender, med penna och papper. Svart (blyertsgrått) på vitt. Struktur i tillvaron? Ja, jag hoppas det. Enligt det träningsschema som jag skulle följa och som jag fört över på papper kan det nog gå att klara de där tre långa milen om jag strikt och slaviskt följer schemat.

När jag vaknade klockan elva hade jag fått sova i sex timmar. Nu måstemåste jag ta mig ut i regnvädret och få min mil. Annars läggs fler tetrisklossar på det bräde där alltför mycket luft samlats. Jag suger på Tetris, på dator och i verklighet.

Träningsstress.

Jag ligger efter i mitt träningsprogram. Först förkylningen och nu mammas visit. Fast det är inte hela sanningen, i kväll hade jag kunnat ge mig ut (och hade då förmodligen dessutom somnat när jag borde). Om tre timmar ringer klockan eftersom jag hade tänkt mig en morgonrunda fast vi får se hur det blir med den saken... Varför inte ut nu istället och sen sova?

Tre mil är varken mer eller mindre än tre mil. Stressen växer.

Tetris.

Det är inte längre någon större vits med att ha sänglampan tänd, det är ljust ute nu. Jag somnade till i fem-tio minuter innan jag väcktes av ett sms och efter det låg jag klarvaken och tänkte på alla ogjorda uppgifter och såg hur de samlades som klossarna på ett oorganiserat Tetrisbräde. Att jag hörde pulsen i örat samtidigt gjorde det ännu svårare att somna. Om jag läser lite kanske det går bättre.

Nu är Radhusdisco slut och jag har gråtit, varit nervös, lycklig och orolig. Och tyvärr fick den mig att grubbla ännu mer. Mitt nya plötsliga infall att jag ska ta mig till Frankrike är tyvärr inget nytt infall. Sedan språkresan mellan åttan och nian har jag vetat att jag måste dit igen. Trots missöden med hennaödlor på lakanet, att den billigaste spriten på menyn (campari) är den äckligaste och att man mår illa av baguetter varje dag (men blir smal av vistelsen) så ville jag dit igen. Kanske inte just till Antibes eller Rivieran, vart som helst.

Det är lättare sagt än gjort men också lättare än det berg jag så lätt och ofta bygger upp framför mig. Under våren har jag börjat fundera över Schweiz men vid närmare eftertanke är det nog ett sätt att skydda mig på: din dröm om Frankrike är du inte värd, sikta inte så högt. Som att det skulle vara lättare att prova lillebror än den man verkligen vill ha.

Jag som blev kvar.

Man saknar inget som man inte
man saknar inget som man inte
man saknar inget som man inte
man saknar inget som man inte
man saknar inget som man inte
man saknar inget som man inte
man saknar inget som man inte

man saknar inget som man inte
haft

Eller?

Nu har mamma åkt hem och vi har definitivt haft våra duster. På riktigt och jag har varit så nära att säga precis hur jag vill att hon ska vara men jag hade ändå inte mage. För varför liksom? Kan du inte vara lite mer som Annas mamma? Vad skulle det tjäna till? Det är mitt problem. Men vi har också haft våra stunder. På riktigt. Vi har haft det helt underbart i det lilla och en höjdpunkt var den nyinköpta limpan från Fabrique med ost och philadelfia, kaffe och kardemummabulle från samma bageri i vår park. En avslutnings picknick på filt. Men visst var det inte brödet som gjorde pickenicken.

Birka!

(184:-)

(Birka stad)

Dagsutflykten till Björkö och Birka var precis så här härlig fast lite stressigare, vi ville hinna allt.

Sommardröm.

Så här ska jag sommarbo någon gång i livet. Lägg märke till rutschkanan till vänster!

Nyckeln till Provence?

I kväll har vi sett den, Elle s'appelait Sarah. Den var bra, väldigt bra, även om jag inte tror att man agerar som Julia gör i sitt privatliv. Vad som slog mig mest var Paris och den franska landsbygden. Det var inte det minsta sorgligt utan bilden var en höstdag utanför en kyrka på landet och Julia kom körandes. Tårarna börjar rinna eftersom jag inte tror att jag kommer att komma dit och jag kände att det är det enda jag verkligen måste. Att tidigare under filmen matas av bilder från Paris triggade minst sagt min längtan.

Provar inte jag det franska livet har jag inte levt.

Antibes.

Nord- och sydpoler.

Mamma är här.

Vi har mysigt emellanåt men jag är aggressiv och har taggarna utåt. Klarar inte av det minsta. Och jag vet inte vad det är! Energier förmodligen, säkert som hon själv skulle ha förklarat det. Två minuspoler, eller plus? Hon är så bra för så många och för mig ibland. Men eftersom hon är just min mamma är det svårt att prata. Eller, det borde väl inte spela någon roll?

Det är hela hennes väsen. Som gör att det kryper i mig och vi förstår inte varandra. Jag flyttar en liten bit ifrån för att jag är varm (eller kanske för att det är för nära) och hon flyttar efter då hon tror att jag lämnar plats åt henne. Och så säger hon att hon kan åka hem om det passar mig bättre. Jag vill ju ha henne här. Jag vill att vi ska vara plus och minus. Yin och yang.

Grillchillåfull..

Ja, som vanligt kan jag inte ta mig hem vettig tid utan sitter här efter ett och borde gått till sängen utan att passera gå.

Själva grillningen var hur skön som helst med några personer från skolan, en ung och bortskämd bloggare och två bowlare. Det slutade med fylla för en (1) person och oro från min sida över hur det hela skulle gå. Splittring i gruppen under en matpaus (för de som inte grillat) och vidare till Sommar! för tre av oss. Stället hade jämförts med Trädgården och även om jag var skeptisk så kände jag att jag inte kunde missa det. Hur tusan går det att jämföra med Trädgården? Jo, det ser likadant ut och de vill ge samma vibbar, men de finns inte där. Inte närmelsevis samma stämning som på Trädgården.

Det kan ju också delvis berott på min konstanta oro över den druckna vännen men... Det hela slutade bättre än väntat. Ingen blev utslängd eller skadad. Nu tror jag att jag ska sova. Mor kommer äntligen i morgon och jag är barnsligt förtjust. Kan sluta hur bra som helst men efter telefonsamtalet i eftermiddag där jag blev trött efter en halv minut känns det tveksamt. Jag hoppas på det bästa.

Druckna natthälsningar.

Ambivalento.

Grillfest i går och jag kalasade med inte mindre än två fina Sofiero. Som sig bör jobbar jag morgon både lördag och söndag med resultatet som vanligt: fem timmars sömn. Så här efter jobbet är jag lagom mosig i huvudet men tänker ändå dra på nästa grillfest. Eller, chillågrill... Kanske till och med tre Sofiero i dag. Eller ska jag låta bli? Nej, det blir nog ölinköp på vägen --> varma öl. Bara att vänja sig inför Emmaboda.

Egentligen är jag inte taggad på att dra till parken, känner mer för att lägga mig i sängen och kolla på film. Elle s'appelait Sarah (Sarahs nyckel) känner jag mig sugen på. Det blir kanske i kväll för det blir säkert chill i Rålis och bra med den saken. Troligtvis kommer det väl börja regna.

Gröna dagar.

I går tog jag mig för en gångs skull ut under dagen när solen sken och cyklade ner till city och levererade en matlåda som stod på golvet i hallen. I väntan på lunchrasten låg jag i en liten park vid Drottninggatan och hade det skönt. Ibland blickade jag bortåt mot skolan. Sommaren är snart över.

Att ta sig fram på cykel i Stockholm kan ibland vara lite farligt och jag vet att jag verkligen verkligen borde ha hjälm men av någon anledning så slutade jag med det. Varför? Jag kommer aldrig börja igen... Fast allra allra oftast går det utan närheten av risker och det är fritt och skönt att ta sig runt på två hjul. Det går fortare och är skönare än att vänta på en varm buss. Och vädret har verkligen varit med mig, jag hade väntat mig mycket mer regn!

Karin, jag älskar dig.

Edit: Jag försöker att känna gräset mot fötterna. Och har alltid flipflop. Förutom på mina löparrundor som känns bra igen, underbara nästan. Grillköttet är framme och jag ska göra egen potatissallad. Sommar, jag vill ta vara på dig och fånga dig.

Mer jordgubbar!

Sommar!

Havregrynsgröt - något som i grunden (om man dessutom glömmer salt) är så tråkigt. För att njuta av sommaren och inte ångra mig när löven är gula äter jag jordgubbar varje dag, och prövar det till det mesta. På mackan har jag testat tidigare och det är Också gott! Ja, vad skulle inte vara gott till jordgubbar? Till havregrynsgröt är det grymt men jag klarar mig inte utan den mosade bananen till.

Fruktyoggi.

För det är så här man gör fruktyoghurt, va? Mosa några svenska hallon tillsammans med jordgubbar och blanda med mild naturell yoghurt. Hacka jordgubbar och hallon och blanda runt! Nej, det är nog inte så det går till på Arla. Min blev god ändå. Godare.

Besök!

Min mamma kommer på besök! Äntligen äntligen äntligen. På hennes väg från Örebro på söndag kommer hon hit. Hur länge beror på vädret och hur det funkar att bo med en mamma i vår etta och om vi blir ensamma eller inte. Vi har Birka för ögonen och jag vill visa henne så mycket mer. Djurgården runt med museum, caféer (ja, nu kommer det igen, socker och socialmaten?), Östermalm, SvD-cykelrundor, Söder och.. låt det bli fint väder. Snälla Rut.

Men det är konstigt att när man går runt själv (eller, cyklar i mitt fall) ser man så mycket som man vill dela med andra, och när man får chansen är det så svårt att komma på någonting av det man tänkt. Och får prestationsångest. Vet du nåt bra fik? Man tänker så man knakar, så många! Nää... Och så sitter man på Coffeehouse by George eller nåt annat tråkställe. No more!

Vi hade disco i garaget.

I natt läste jag en timme innan jag skulle sova. Eller, för en gångs skull kan jag kalla det kväll. Och för en gångs skull? Jag som aldrig läser nu för tiden har verkligen fastnat. Det är som om det skulle vara en självklarhet att det är P3:s egne Morgan Larsson skrivit boken som jag är fast i. Det var länge sedan jag läste innan jag skulle sova. Jag fick tvinga mig till att inte bara ett kapitel till. Något sömnpiller är det inte.


Mer mer mer.

Höga berg och djupa dalar.

Jag mår nog fan lite dåligt ändå av att tänka på vinterkursen. En klump och vagt illamående. Jag vet inte vad som är värst: att ha misslyckats eftersom jag inte blev utvald (det hade ju ändå inte varit aktuellt med tanke på att jag kom in på utbildningen jag ville), att jag inte är där eller att jag vet vilka som är där.

Man blir ständigt påmind genom Facefuckingbook.

Min kamera är tillbaka 3.

Det var häng, shopping & fika. Det var Newcastle Brown Ale, vin & drinkar. Det var ost, torra brödpinnar, kex & frukter. Det var ytterligare en kväll som hade allt.

Min kamera är tillbaka 2.

Sommarkvällen på Hjältarnas och Krigarnas ö hade allt.

Min kamera är tillbaka 1.

Det märks att man är på Gärdet när man möts av en stor på ballong när man går utanför dörren. Innan jag hann få upp kameran hade den stigit så mycket. I dag såg jag ett reseprogram från Marrakech där de upplevde soluppgången över Atlasbergen ätandes champagnefrukost, i en luftballong. Det såg mäktigt ut. Nästan som över Stockholm, säkert. Jag gillar sommarfötter och mitt nya orange nagellack. Och jag gillar huset som kommer att få sig en rejäl omgång inom en snar framtid, då min kusins familj tar över det. Potential, brukar det kallas.

Ja, späd på bara...

Självklart kommer det ett mms i dag med en bild på köksbänken i mitt kära hus med skåpsluckor ditsatta med beslag och allt. Bara för det här? Fint var det allt, precis som jag hade tänkt mig. Men det känns ändå bra något sätt, jag vill ändå att det ska bli färdigt och tjusigt.

Tusan.

Jag skulle ju tagit mig till biblioteket vid lunchtid i dag och läst lyrik.

Början på matkontrollen.

Mina matfunderingar tog fart under och efter en promenad runt Djurgården i söndags. Vi pratade om ungefär samma tankar, om samma erfarenheter och när man uttalar någonting högt och lyssnar på vad man själv säger inser man var man befinner sig och om man är nöjd med var man är.

Mamma nämnde, när jag träffade henne senast, att om jag ville prata med någon som kämpat med socker kunde jag ta kontakt med en bekant mamma pratade med emellanåt. Jag har haft det i tankarna sen dess men har inte vågat ta steget. Och funderat på ingången. I söndags tog jag kontakt och det var så skönt att prata vidare om sockerkaoset med någon som förstod och börjat bearbeta. Och att få insikt och bekräftelse. Och hopp, mod och verktyg. Verktyg nr 1: mål och skafferirensning.

Hela affären kantas av mina gamla misslyckande, att jag så ofta har kommit en bit på vägen för att bara falla tillbaka och förlora det jag kämpat för, i en vecka eller ett halvår. Jag samlar tankar och mod för att denna gången lyckas med balansen mellan att tillåta sig att falla utan att det är ett misslyckande och att ha ett stadigt mod och fokus på mål och vad jag själv vill.

Matkaos.

Mitt bakande. Mitt glassbegär. Mitt godisälskande. Mina shakes.

Jag vet inte var jag befinner mig. Jag brukar säga att om det bara var någonting som jag inte tyckte om. Någonting som jag kunde låta vara och om jag kunde vara nöjd och om jag kunde låta bli att ha en så romantiserad bild av fikastunder och sluta älska stunderna längs vattnet med en mjukglass i handen och vackert sällskap bredvid.

Men det låter samtidigt hemskt. Ber jag mig själv att sluta njuta av stunderna jag älskar? Men jag tror ändå att jag måste ändra bilden. Av mig själv, av stunderna. Sällskapet är precis lika vackert utan glassen och en kopp kaffe smakar gott när man njuter det tillsammans med någon man tycker om.

Vad är det som jag vill ska komma ut av bearbetningen av det som jag ser som ett problem? Kontroll istället för kaos. Och att släppa mitt dåliga samvete och att inte se på det som svart eller vitt - lyckas eller misslyckas - bra eller dålig människa.

Hade jag haft en annorlunda förbränning hade jag nog aldrig reflekterat över mina matvanor och inte mått dåligt över dem (nog). Men nu är min metabolism som den är och min bild över hur jag vill se ut och hur min garderob ser ut och storleken på min plånbok som dessutom inte tillåter mig att köpa en garderob i en storlek större. Men samtidigt så handlar det om kontroll, och inte kaos.

Mitt första steg: Att tänka. Vad är det jag vill åt, vad är mitt mål, vad är jag beredd att uppoffra (=avstå från, försaka, ge upp - negativt? ja.) & ska jag verkligen rensa skafferiet?

Saknaden av materiella ting.

Mitt inredningsintresse har av kanske naturliga skäl minskat till nästan noll under våren. Okej, jag har fortfarande hundratals vill-haprylar på en inre lista och skickar längtande blickar på porslin och skolplanscher. Men inte alls på samma sätt och jag tycker inte alls att inredningsbloggarna är lika intressanta längre även om jag fortfarande läser dem. Jag har liksom inget sätt att uttrycka det på längre och ingenting att planera för. Jag köper inte längre magasinen som jag nästan inte kunde leva utan men bläddrar om jag kommer över ett exemplar.

Tills i söndags. Jag har kollat in den ett tag men just i söndags kände jag att jag var tvungen att köpa den. Hus & Hem har kommit ut med specialtidningen Retro. Och allt mitt sug kom tillbaka och jag saknade mitt fina fina fina fina hus så mycket. Och saknar fortfarande. Jag älskar det. Och saknar det. Och illusionen av mitt liv. Illusionen.

Det kan vara så att de materiella tingen är en symbol och illusion av ett särskilt liv.

Ibland tänker man samma sak.

I lördags fortsatte den fantastiska helgen med att det gick ganska bra på jobbet och att jag fem minuter innan jag slutade blev uppmött av (kanske utan att ranka men ändå) min bästa (barndoms)vän och hennes manliga bihang, den bästa man kan tänka sig.

I torsdags eller kanske till och med fredags tänkte jag jag lika gärna kunde fråga henne även om jag var säker på att hon skulle vara upptagen, borta eller jobba om vi inte kunde ses. Och att då mötas av att hon tänkt samma sak men inte hunnit med att kontakta mig kändes som varm fårull. Hon tänker på mig också. Saknar mig också.

Och vi hade en skön eftermiddag på gatorna och i butikerna på Östermalm (vilket kändes lite småsjukt med tanke på våra vänstervridna hjärtan). Vi åt och drack i Kungsträdgården och köpte ost, kex och groggvirke innan jag spontant följde med dem hem till deras vackra förort och mer än hemtrevliga lägenhet. Deras snack om ett framtida hus förstärkte fårullskänslan och jag kände att därdärdär kommer jag att trivas. Oavsett var det kommer ligga och oavsett vad det är för hus. Vinslatten och deras himmelskt goda improviserade sommardrinkar tillsammans med ostar och knäckebröd och allt skönt prat som ibland blev allvarligt (och delvis berörde den tudelade uppfattningen om högstadiet) gjorde att jag aldrig ville åka hem. Men jag gjorde det ändå. (och glömde min kamera) Och var på jobbet klockan åtta dagen efter.

Ett tacksms dagen efter värmer och bekräftar.

En uppskjutning mindre än NASA:s.

I fredags bara gick tiden. Och ju mer av dagen som försvann desto jobbigare var det och jag ifrågasatte mig själv och mina val mer och mer. Så var det dags att ge sig av till Hjältarnas och Krigarnas ö och min krigardrottning, och väl där kändes så klart allting bättre. Precis vad jag borde vetat att det skulle bli.

Det var den perfekta starten på helgen och ett avstamp från mitt svårmod och min negativa spiral. När vi efter letande och packande, Discoverys uppskjutning, kaffedrickande och mat- och pizzahandlande väl kom ner till vattnet satt vi bara där och chillade, precis så som man chillar. De badade efter ett tag och sen spelade vi kubb. Det bör nog även tilläggas att Krigardrottningen och jag vann. Så klart.

Det enda negativa med kvällen var att det var ett slags avskedssammankomst eftersom Krigardrottningen drog på krigarläger i två veckor och kommer tillbaka till stan samma kväll som jag på morgonen åker till det lilla landet med de små rikena. Kanske kommer hon då på besök. Kanske.

Bakåtblick.

När det händer saker på riktigt. Och det verkligen är kaos, då är det svårt att skriva. Fast jag har så mycket som vill ut och som jag vill sortera.

Det har varit en blandning mellan allting den senaste veckan. Kaos. Kärlek. Stillhet. Lycka. Och lite mer kaos.

Isarna.

Det känns som att tiden står till, att en timme tar en vecka, som om visarna på klockorna går bakåt och att man måste skaka om kalendern.

Men det är inte riktigt sant. Hela dagen går utan att jag gör någonting alls. Det är redan den åttonde juli och jag hänger inte med. Jag vet inte vart jag ska, inte om jag kommer komma dit men jag vill. Väl?

Var är engagemanget? Lyckan, glädjen, kärleken.

Facit

Senådåånuådååsen.

Jag tror att man ska låta bli att fundera så mycket över varför det blir som det blir, var som det var och varför det inte blir som man vill. Det är bara så svårt att sluta.

Om jag vill någonting riktigt mycket så blir det tvärt om - borde det inte vara tvärt om. Vill man det inte så rysligt mycket så bara händer det.

Jag tror jag ska krypa ner och inte tänka någonting alls utan bara vara. Fast jag kan inte.

Den enorma Salong ett.

Ytterligare en kväll på Saga, den vackra gamla biografen jämfört med tråkbiostaden Sergel. Samma tid, samma salong, samma film. Helt ensam var jag självklart inte i salongen men helt utan sällskap. Det var första gången som jag gick på bio själv. Det kändes inte konstigt, bara helt naturligt och skönt. Jag tecknade medlemskap i Satans Bioklubb för poängens skull och gick miste om gårdagens 235 poäng. Satan, som sagt.

Kronjuvelerna är ett mästerverk med de vackra kostymerna, de trollska och skitiga miljöerna men främst tack vare berättelsen och de udda, sanna och mänskliga karaktärerna. Varenda en av dem.

Hade jag varit rik hade jag gått på bio i morgon också. Samma tid, samma salong, samma film.

Torkade tårar.

Scenerna mellan Pettersson-Jonsson och Fragancia var för vackra för mitt eget bästa. Jag är en sucker för sagor - det kan vara sant.

Avlägnsa skratt.

På en sten i sommarnattens värme eller kyla önskar jag att skolan startade igen. Så jag kunde sluta brottas med funderingarna över varför jag är just här, just nu. Jag tror inte på att jag kommer att bli någon Vikander, eller Portman. Inte Frode eller Dufvenius. Vill jag? Ibland tror jag det. Jag har tittat på för mycket film.

Så vad gör jag?

Våra barn.

Jag hade hunnit somna. Hade satt på ljudet på telefonen igen eftersom jag inte förväntade mig några fler sms eftersom jag inte väcker bara mig själv utan även min roomie om jag får sms. Jag har börjat överväga att stänga av telefonen på natten för de få tillfällena man verkligen verkligen behöver bli nådd och det inte kan vänta, de är så få. Och man hoppas att de aldrig händer.

Jag fick ett sms ni i natt som fick mig att vakna efter en halvtimmes sömn. Ett sms som borde göra varenda en i världen lycklig men som bara fick mig att få ont i magen. Och bli sömnlös. Ett mms rättare sagt med bild på ett litet huvud med en liten liten mössa på, ett datum, ett klockslag, en vikt, en längd och ett namn.

Med min lånetelefon vet jag aldrig vem som skickar sms eller ringer till mig och detta sms fick mig verkligen att börja fundera. Ett barn, nu? Nej, i helgen. Känner jag någon som väntat? Till en början kände jag mig som en dålig vän som glömt bort en födelse. Men, nej, hur mycket jag än funderade kunde jag inte komma på en enda vän som väntade på ett barn och som passade in på tiden.

Jag var tvungen att slå på datorn och söka på Eniro. Namnet och kartan var inget jag hade väntat mig och hade aldrig någonsin kommit på det hur länge jag än legat och tänkt. Allt känns så länge sen och avlägset. Namnet fick inte direkt min magkänsla att kännas bättre. Och funderingarna på varför hon väljer att skicka ett sms till mig snurrar vidare. Vad ska jag svara? Grattis - jag hoppas att ditt barn blir lyckligt. För det gör jag ju såklart. För barnet skull.

Vem som helst kan koka guld har jag lärt mig idag - det gäller bara att det är rätt tryck och temperatur och de rätta ingredienserna i rätt proportioner. Men vissa stunder önskar jag att det var svårare än vad det är att koka ihop ett barn.

Rabarberpajen.

Egentligen är den nog ingenting särskilt. Och den smakar alltid likadant. Mer eller mindre bränd är skillnaden. Men det är tryggheten. Stabiliteten. Och hon blir glad att man uppskattar den.

Den är sommar och middag hos mormor och morfar.

Maaten.

Det kan vara så att jag är besatt av mat. Kan vara så.

Vi bjöd mormor och morfar på frukost. Och de bjöd oss på grillat och hemgjord potatissallad. Och rabarberpaj. Värd ett eget inlägg. Besatt. Kan vara så.

Nattprojekt.

Mitt i natten påbörjade vi projekt Nagelförlängning. Det var här de små irritationsmomenten uppstod men resultatet blev fint och hållbarare än förväntat trots det lilla lilla missödet. Att glömma själva fixeringsvätskan.

Femstjärnigt.

Så här kan det se ut en helt vanlig fredagskväll om Syster och jag ska mysa. Ingen av oss kan egentligen göra någonting med måtta så det måste vara allt allt allt. Något åt det hållet. Hon rev runt i mors örtträdgård för att göra marinad och hittade den välbekanta växten rosmarin men också en lite mindre bekant. Som smakade gott.

Vi måste ta reda på vad det var när mamma kommer hem.

Det roligaste med helgen var att vi var vänner hela vägen. Nästan. Men de små missarna räknas inte så, jo, vi var vänner hela helgen. Så hade vi också en självutnämnd chefskock. Och det var inte jag.

Med den gamla bekanta utsikten från framsidan, ut över jasminbusken satt vi och grillade. Och hade det bara lugnt och skönt. Och hungrigt. För det visade sig att mamma inte längre hade någon grill. Tändrör och kol, men ingen grill.

Två hungriga mästerkockar fick glatt vandra till affären och köpa engångsgrillar. Jag gillar inte engångsgrillar, nej, det blev inte så bra denna gången heller. Eller, resultatet hade blivit så mycket bättre med en klotgrill.

Men hungriga intog vi den himmelska måltiden. Vi sa nästan inte ett ord, mer än Mm och Har du smakat sparrisen? Typ.

Ja, och efterrätten då. Alltså, chokladigrilladbanan är gott. Men ser verkligen äckligt ut. Och jag kunde inte låta bli att ta kort på denna aptitliga avslutning. Vaniljglass till, så klart.

Sjuk igen.

Jag tror att hemresan var värd det. Sviterna med hemma från jobbet som resultat är så där oskön. Jag har fått tillbaka mina sjuka lungor. Mina litervis med snor. Min trötthet och febrighet.

Jag hade precis blivit frisk. Vad hände? Det var inte kallt. Jag gjorde inga dumheter (förutom sömnbristen och endorfinerna)? Och sen jag kom tillbaka har jag sovit - nästan elva timmar i söndags natt.

Jag förtjänar inte det.

Smålandet.

Jag har åkt tåg. Blivit försenad. Hämtad av syster yster. Shoppat med henne, inhandlat alkohol, köpt mat, lekt kockar, insett att mor inte hade grill, gått och handlat två engångsgrillar, grillat, superasnjutit av maten (som blev den bästa vi någonsin gjort), grillat banan med choklad och fixat mina naglar.

Jag ångrar inte för fem öre att jag åkt hem och är så lycklig över att få umgås med min syster i lugn och ro. I morgon leker vi frukostkockar och bjuder mormor och morfar på frukostbuffé.

Mot skogen.

Nu är jag på väg hem till Småland. Jag har tänkt ha mysigt och roligt med min syster och bara njuta av allt annat sällskap som jag kan tänkas ramla över mig. Kanske mormor och morfar. Förhoppningsvis pappa. Och många vänner. Jag ska bara njuta och leva i nuet. Inte en träningspinal även om cykelskorna är lockande. Nej. Nej. Leva livet.

(okej, träning ingår i att leva, på ett positivt sätt!)