Devise.

Skäms över att jag inte står för vad jag gör. På gott och ont är jag inte ensam om vad jag gör. På gott att det inte bara är mitt fel att det är som det är. På ont att jag hade stått för det om jag hade gjort det själv, på mitt sätt.

Jag övar på att lita på människor, försöka hålla tillbaka mina fördomar. Antingen prövas jag otroligt hårt eller försöker livet visa mig att gå på första instinkten.

.

stå upp i en värld som sitter ner

if you're tired work harder

det måste vara på liv och död

.

Stå på dig nu och ro det i hamn. Och ta mig ut på flera glas rött och mycket dans.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Vi drar åt olika håll i skolan och alla vill göra sin grej. Och jag vill så klart göra min. Eller, jag har det inte så tydligt för mig men någonting annat, någonting konstigt, någonting vi inte har gjort förut. Nu är jag mest irriterad, sur och bidrar inte något till produktivitet eller inspiration och lust.

Och eftersom jag inte vet vad vi gör kan jag inte sätta ord på det i varken pressrelease, projektbeskrivning eller inbjudan. Och jag kommer ingenstans. Mer än Hit. Och till Facebook.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Förra helgens bröllop ger mig fortfarande dålig smak i munnen och en rynkad panna. Och det är inte på grund av brudparet utan snarare på grund av mig själv, för att jag inte var tillräckligt stark, modig och elak rättvis. Ingenting hände egentligen men vissa borde bara få en hård smäll. Ibland kanske till och med fysiskt.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag känner fortfarande att jag saknar sammanhang. Och inom några månader bostad.

Framtidsångesten.

Jag lägger min dyrbara tid på att skicka ansökningar till svenska fjällen. Ska jag säsonga och bara slänga bort kontakter och det lilla jag kommit in i Staden? Jag har ångest över att jag inte kommer ha någonstans att bo till vintern, efter december går kontraktet ut och kommer inte förnyas. Och kanske främst över att jag måste stå på egna ben när terminen är slut. Färdigutbildad.

Drygt tre månader kvar.

Veckan det hände.

Reflektion:
Det finns så mycket kärlek. Så mycket passion.
Jag har så mycket kärlek. Så mycket passion.

Jag måste bara få ut den. Kärleken och passionen. Och räta ut vad jag känner kärlek för. Och passion. Det spretar. Jag spretar. Jag älskar så många och ibland blir det bara fel. Det finns så mycket som jag vill göra. Och ibland blir det bara fel. Eller ingenting alls. Jag behöver ett bollplank som står pall. I kärlek och passion. Eller behöver jag bli starkare. 

Jag bokade min första resa till Ljusets stad. Kärlekens. Jag bokade min första resa på egen hand. Jag har hoppat och krupit inför detta faktum. 

Jag anmälde mig till workshopen och nybörjarkursen i West coast swing.

Jag har sett så mycket bra teater i veckan. Fanny och Alexander på Dramaten, Men det skulle ni aldrig våga på Orionteatern och Ockulta dagboken på Strindbergs Intima med Stadsteatern. Så olika, så bra. Och så var jag på Winnerbäck på Grönan. 

 Och så mötte jag Gud med Shakespeare, sägs det. Tack för det, sköna Helena.

Att kasta sig. Se jeter?

Jag kan inte tro att det är sant. Jag har på riktigt och på fullt allvar köpt en flygbiljett till Paris. Jag kommer att flyga med Air France - landa på Charles de Gaulle - se Eiffeltornet, Notre Dame - gå i Montmartre - äta riktiga croissanter. Jag har på fullt allvar köpt en flygbiljett till Paris.

Facit.

Fulsvart läppkontur.

Två gratinerade chèvreskivor, två stora glas vin och två filmer om stora människor. Stor svärta. Coco och Totò. Jag känner igen känslan, som jag inte haft i den här lägenheten tidigare. Den som alltid innan funnits med mig och som hittat hem.

De har passion. Vad är min? Var är min? Vad är jag, var är jag? Och kärleken.

Orientexpressen.

Livet känns bekant. I morgon är det dags att arbeta igen. Men nu bor min Vän här på riktigt och vi kan dricka kaffe efter jobbet. Typ när vi vill! Det känns bra.

Tågresa med Veolia är alltidalltid ett äventyr. I dag delade jag kupé med en turkisk kock från Växjö och en eritreansk familj från Husby med två små barn, en mamma och en mormor. Jag har läst sagor, svarat på tusen frågor, ritat och löst korsord ihop med dem. Jag bestämde mig för att det fick bli en lekresa så... det blev det.

De var skitsöta!

Lisa.

Det är konstigt. Hon är gjord mestadels i en hård plast och hennes hår är ganska strävt och tovigt. Ändå är hon så mjuk. Jag kände hur länge sen det var jag höll om henne men kände direkt igen tryggheten i hennes kropp. Hennes plastiga lukt och tunga huvud. Hon är min nalle. Och jag är 25, eller 7.

Morgonsyssla: packa och lyssna på Anjas sommarprat.

Platsen.

Älska på den bästa platsen hos mamma. Där kan man sitta från tidig vår till sen höst. En kopp kaffe hanns med innan mor for till England.

En grop.

Just nu känner jag mig bara så less. Less less less.

Var hör jag hemma? Inte hemma. Inte i Stockholm. Jag ska inte säga att jag inte har några vänner kvar här hemma, för det har jag. Och familj också. Men inget sammanhang. Och hade jag varit i Stan nu hade jag försökt att jobba. Vad är det för liv? Ja, det känns för jävligt att inse.

Och det är väl underbart att få fira midsommar med mormor och morfar. Egentligen. Jo, det är det. Om bara midsommar hade varit fler gånger om året. Dessutom är jag för en gångs skull ledig hela helgen vilket jag egentligen inte bett om och tänkte att Nu jävlar ska här firas midsommar. Fy fan vad jag gnäller. Gräv ner mig.

Morfars välmenande kommentar om att det nu minsann fanns plats för fästmän i de nyinköpta fåtöljerna satt som en träsko i skenbenet. Det är väl bara att skaffa sig en? Gräv ner mig.

Åttahundragrader.

Oj. Snubblade över denna när jag råkade klicka på en länk på Facebook. Ser verkligen fram emot en vargavinter.

Handburgare.

jag åker snart till Grekland
jag börjar så smått släppa nervositeten inför VR
jag har halsbränna för jag har ätit så mycket i dag
jag börjar tycka att det ska bli spännande att cykla
jag ska snart sova
jag hade nåt jätteviktigt att säga
jag ska snart stiga upp
jag har gjort jättegoda linsböjare
.

Bagage.

Nej, jag vill inte flytta hem. Jag pratade om det senast i går kväll under balkonghänget. Vad skulle jag göra, varför? Men så kollar jag på bilder och känner hur jag längtar efter och saknar den enkelheten som jag förknippar med att bo hemma. Så påminner jag mig själv om att ingenting blir som det en gång har varit. På gott och ont men aldrig samma, för förhållanden förändras, människor förändras och jag också.

Jag försöker i stället vara tacksam över det som varit och hur det varit. Och fatta rätt beslut för framtiden. Som bara inför hösten.

Exotiska frukter.

Inför förra helgens avslutningsfest med skolan skapade jag under stress ett nytt konto på datorn för att vara på den säkra sidan så att inga bilder eller annan högst känslig information skulle läcka och jag lösenordsskyddade mitt vanliga konto. Smart! Om det inte var så att jag under dagen varit tvungen att prova alla frukter jag kunnat komma på, minst fem gånger var, utan att kunna logga in.

Nu övergick jag i ren desperation till grönsaker. Var ifrån fick jag paprika?

På Sergel.

Nu är jag kär i Thor istället. Varje gång han svingade sin hammare eller slängde med sitt hår kunde jag inte låta bli att le tills öronen tog emot. Och jag som inte gillar superhjältefilmer.

De var å andra sidan sjukt lika. Jag tror jag ska våga fråga om en fika. Kanske. Och fastän du kanske säger ja för att va snäll, får jag träffa dig, ikväll?

Köttfri måndag.

En dl röda linser
Buljong
För mycket sambal oelek
Broccolibuketter
Gröna ärtor
En korianderkvist

Du frågade vad jag ser hos dig. Jag svarade Jag vet inte. Jag ljög. Det finns för mycket. Jag ville fråga om det inte finns nånting i mig. Jag vågade inte.

Och två dl vatten!

Ge dig/mig.

Jag bestämmer mig för att vara självbehärskande. Inte så mycket mig själv. Inte ge så mycket av mig själv. Och det går bra. Tills jag minns att man inte får någonting tillbaka om man inte satsar, friskt vågat hälften vunnet. Så jag bestämmer mig för att vara mig själv. Blotta mig för mig själv och andra.

Självklart går det åt skogen och jag sitter med hjärtat i handen och undrar var jag gjorde för fel. Nej, jag vet ännu inte hur långt jag fallit. För kanske var jag snabb med att stänga igen. Och mota bort mig själv och han. Sluta. Kanske kan jag inte hantera det. Du får inte bli kär i mig. Nej, jag vet, du har sagt det. Du får gärna ligga med mig. Jag vet inte, kanske vill jag bara inte vara själv. Kanske vill jag bara vara med dig.

När är det min tur? På riktigt.

Söndagsstek.

2 port quinoa
Några frysta broccolibuketter
De sista frysta kikärtorna
Mycket röd currypasta

På diet.

I går åt jag lösviktsgodis, egentligen kuckelimuckmeducin, till kvällsmat. Det hjälpe.

Nu åt jag delicatoboll till frukost. Jag hade ju en jättebra anledning (vaknade 45 min innan skolan börjar -kommer 2 min sent) och bollen låg i väskan. Dessutom är det väl ungefär som min dagliga havregrynsgröt? Ungefär?

Anledning att tänka på mitt kostintag?

Måste det regna så jävligt?

Den där känslan av tomhet man bara väntar på efter sista föreställningen, den kommer. Som nu. När vi lämnade Odenplan kände jag hur skönt det skulle bli att komma hem och bara få vara själv och få gå och lägga sig. När det väl var dags att hoppa av kände jag att det inte alls var lika skönt. Så när som på en sista musikalredovisning på skolan på måndag kl 11 så är vi färdiga nu, allt är över. Om allt går som jag vill är det bara en vecka kvar på sista terminen. Eller, är det det jag vill? Det är så fantastiskt med teater. Jag älskar det. Att få förmedla en berättelse som berör publiken, får dem att fundera...

Och all fin kritik vi fått.

Det handlar ju bara om att välja. Våga säga vad det är man vill, att våga fråga... Vill du att jag ska stanna? Ska det vara så svårt?

Nej, du vill inte...

Söndagstänk.

Jag förstår inte varför jag alltid ska läsa på när det är för sent. Hela kvällen har jag hängt runt på både Karolinska institutets och Sveriges Läkarförbunds hemsidor och fått många svar på frågor som jag borde ha haft för bara några dagar sen. Däremot läste jag i KI:s programbroschyr vad det är de går på och någonstans vill jag hoppas på att jag förmedlade en tydlig bild av att jag faktiskt stämmer in på alla deras kriterier.

Jag känner fortfarande att jag inte gjorde en särskilt bra intervju och inser att det inte är en självklarhet att vara den knappa tredjedel som kommer in från intervjuerna. Och pepp från vänner och bekanta bygger upp ett hopp som jag inte vågar behålla för tänk om jag inte kommer in, trots att alla är så säkra på sin sak - Du skulle verkligen passa som läkare! Det känns värre att bli sågad efter två intervjuer än efter betygsurval, det blir mer personligt. Som jag förstått det får man ett merittal efter intervjuerna som man rankas efter och då borde man också få se hur man ligger till i förhållande till de andra sökande.

Det är långt kvar till vecka 28 och första urvalet.

I morgon skulle vi ha genrep inför en niondeklass men klockan 10 i dag fick vi reda på att teatern var dubbelbokad hela veckan och vi vet inte om vi har varken spelplats eller publik. Nej, det här borde vara vad som tar upp min hjärna men jag orkar inte för vad som helst kan hända hela tiden. I morgon blir det ny information. Och så gick vi på fyrornas slutproduktion som var en bearbetning av Strindbergs Lycko-Pers resa. Mycket mycket bra! Kreativa karaktärer och fina berättelser.

Och glass från glassfabriken - dansk äppelpaj, kanel och karibisk choklad tog mig till himlen vid Karlberg. Och misslyckade falaflar.

Min väg hem.

Låt mig hjälpa.

En Facebook-"vän" beklagar sig över att livet är orättvist då dennes farfar är sjuk i cancer. Problemet är bara att orättvisan ligger i att det bedrivs för lite cancerforskning och att biståndet är för högt (det vill säga att vi hjälper andra istället för oss själva), inte att han drabbats av den fruktansvärda sjukdomen.

Hade jag varit en hjärtlös människa hade jag frågat henne om hon visste att många av världens befolkning inte får bli så pass gammal som hennes farfar blivit. Att få av världens befolkning inte har tillgång till närmelsevis av den sjukvård vi ser som självklar i Sverige och att många av världens barn dör av de enklast botade sjukdomarna.

Jag skrev ett blogginlägg istället och hoppas på att mina intervjuare för dagen ansåg mig som lämplig att hjälpa världens befolkning att leva ett friskare liv.

Detta är visserligen tveksamt då jag hade dåligt med svar på vilka mina styrkor var, ännu mindre mina svagheter. Och det trots att jag hade skrivit att jag jobbade med min personliga utveckling och hade god självinsikt.

Sa jag att det var ett nytt år nästa år?

15 min.

Nu är jag här. 15 minuter kvar.

Jag känner mig pirrig och upprymd. Vet inte om det är ett gott tecken. Kanske borde jag vara sammanbiten och fokuserad. Jag har inga svar på frågorna.

15 min kvar.

Nedräkning.

Om 24h är intervjuerna över och just nu sitter jag som bäst och funderar över mina drivkrafter och varför. Varför?

Igår kollade jag på Patch Adams med Robin Williams. Jag grät tre gånger och kände mig övertygad. Att referera till den filmen känns inte som att rekommendera. Men man ska vara sig själv, har jag hört.

Forumhäng.

I kväll har jag efter rabarbersyltskokandet hängt på underlakare.se. Ju mer jag läser om det, pratar om det och tänker på det desto mer vill jag komma in.

Jag vill göra slutproduktion, gå på Annes devisingkurs och hänga med mina fina klasskompisar en sista termin på teaterskolan men... Om jag måste (/får chansen att) välja skulle jag inte tveka. Tror jag. För samtidigt så blir jag lite småfrusen om mina fötter.

Jag tar det som ett tecken på att jag inser allvaret i utbildningen och att det är en stor utmaning. Och att jag tänker på den på vissa sätt sjuka arbetsmarknaden/miljön/belastningen.
Ha ha.

Mitt dekadenta liv.

Vad annat kan man hitta på en sen lördagskväll än att koka rabarbersylt?

Det blir jobb imorgon bitti istället för gruppcykling. Men så blir det nog turné till söderort på cykel på seneftermiddagen.

Life is good och jag har köpt fruktyoghurt och klämt en Marabou Polka.

Dagens köp.

Dubbelt så dyr som den enklaste. Dessutom utan skruvar upptäckte jag nu. Well. Snyggt kommer den sitta på ramen så småningom. Men bara en flaska imorn då. :/

Kl 8:00 imorgon har jag tänkt vara med på Fredrikshofs gemensamma cykelträning ute på Ekerö. Distansträning i grupp!

Yeah! Nu åtta timmar till på jobbet. Kommer nog bli grymt. På det bra sättet alltså. Eliten ställer upp.

Finaste ungen i världen.

I torsdags åkte vi rutschkana, klättrade på stegar, red trähästar, köpte häggblomsglass av andra barn, åt pannkakor med blodpudding, åt rosa vaniljglass på trappan och bakade mängder med sandtårtor.

- Var är Erica?
- I Grekland. Där är det sommar nästan hela året...
- Men jag tycker om våren!

- Catarina...
- Ja, det är ju min mamma. Det är länge sen du träffade henne nu.
- Ja.
- Saknar du henne?
- Ja!

Två 15-åringar i minishorts går förbi oss.
- Titta! De har inga byxor på sig!!

Om det är så här att ha kusin kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle vara att ha en dotter/son.

Och den utvalda tårtan är till hon i Grekland!

Fluff.

Verkligen inte för att jag förtjänade det.

Smör, socker, vanillinpulver, havregryn och pärlsocker. Receptet på lördagslycka och ett diskuterbart bättre alternativ att dränka sina sorger i gentemot alkohol.

På något sätt är jag ändå lyckligt lottad. Jag ska egentligen inte säga att Alla mina bästa vänner är samlade men... Närapå! Närapå! Och även om jag inte kan befinna mig mitt i lyckoruset så vet jag att de har det härligt tillsammans, och att jag är saknad. Och att jag hade kunnat vara en del av det. Och via telefon fick jag vara med. Som en liten del.

Och dessutom fick jag en femma i löneförhöjning och en ledig midsommar. Och har underbara kollegor.

Fluff. Fluff. Fluff.

Men titta!

Är det inte fantastiskt? Jag hittade en soffa under klädhögen, en jävligt snygg soffa dessutom! Och inte nog med det, även de två IKEA-kassarna med ren tvätt hittade sin plats i garderoben, bara ett drygt dygn efter tvättiden. Är det inte fantastiskt?

Kanske kan det vara så att kläderna gör sig bättre i garderoben än i högar... Eller att rummet gör sig bättre utan högar? Kanske både och.

Ballaste brallan.

De har gjort min dag! Äntligen är det rätt väder för mina ballaste brallor, kanske Sthlms ballaste faktiskt. Oavsett om det bara är jag som tycker det så blir jag glad av att använda dem, så sjukt glad av att se ner på dem och minnas Thailand men också bara genom att se det fantastiska mönstret och färgerna!

Dagen började rätt dåligt med en femtisjutton turer till tvättstugan, efter som det med handen på hjärtat nog var en sex-sju veckor sedan jag senast var där. Nej, egentligen har jag nog ingen särskild anledning till att vara på dåligt humör mer än att det är så mycket överallt. Mycket i skolan, mycket sommarplaner som inte är lösta, stress med tider på jobbet (både såna jag har och såna jag inte har).. Ja, skit samma. Det jag ville komma till är att allting vände i början av andra lektionen. Vår überfina talfröken Anna började lektionen med yoga.

Tänka sig att det kan göra en sådan skillnad för att man börjar andas, och känna att man har en kropp. Jag älskar yoga! Och att dessutom ha de ballaste brallorna på.

Att vi till på köpet hade ett bra textrep gjorde ytterligare sitt. Jag hade kunnat tolka repet som dåligt eftersom allt jag hittills på många sätt varit fel, fast en process, så kanske jag kom ut på andra sidan i dag. Eller fick se en glimt av den. Bara att jobba vidare!

Det här med teater är ändå ganska intressant!

Sophyllor.

Jag går ett varv runt brödhyllan och en tjej pratar i telefon om sina inköp. Du, de har sånadär limpor, en sån kan jag ju ta... Jag går och hämtar den stora plastsäcken för att förbereda den stora tömningen. Vänta lite! Förresten, ska du slänga allt?? Ja, tyvärr... Men då vill jag ju inte ha det!

Va? Vad sa hon?

I och med att jag var på väg att slänga brödet i en ren sopsäck förvandlades allt bröd till sopor. För mig är det mat som slängs i en påse för att kastas bort, för henne förvandlades brödhyllorna till sophyllor. Jag talade om för henne att det inte var något fel på brödet och att allt var bakat idag men att vi inte kunde sälja det imorgon (vilket är en lögn, för den kan vi visst om vi bara vill, en påse för en tia, t.ex), hon tvekade en stund innan hon la tillbaka brödpåsen och stoppade förmodligen ner en ett par dagar gammal limpa i korgen. Men den var jag ju inte på väg att förvandla till sopa.

Inga cancerbrudar så långt ögat når.

Och de snyggaste baddräkterna och bikinisarna jag sett. Älska på 50-tal.

Jag önskar mig en sån. Och en svart. Och den blåa med små prickar. Och leopard vore nice. Och varför inte den röda prickiga bikinin, och en helsvart och en med prickar. Och baddräkten med körsbär. Ja, tack, Esther Williams. Ja, tack!

Oh. My. Fucking. God.

Jag ska på intervju...

Thailinnet.

Pappa åker till Thailand med sin flickvän titt som tätt. Hon är från Kalmar och inte från Thailand.

I alla fall så har han en tendens att köpa omåttligt fula kläder, i omåttliga mängder. Trots pikar och förmaningar från de som vet bättre. De på åskådarbänken som vet bättre, som inte har någon självinsikt. De, som i syrran och mig. I fredags kom i alla fall ett paket på posten som legat tills just nyss och som jag trodde innehöll ett par cykelshorts och ett cykellinne. Ja, cykelshortsen var med men istället låg där ett thailinne. Ja ba: "men pappa då...", vecklar småhånandes ut det och provar det på.

Jag tog på mig floppisarna för en premiärtur ute och insåg att sommaren är här. Jag kommer inte att ta av linnet förrän i oktober.

Snart är det dags att äta, igen.

De spelar smarta på kommerskollegiet - men Naturvårdsverket är smartare. 

Det är komplicerat, det är det. Å ena sidan handlar det om klimatpåverkan, å andra sidan finns det fler miljöaspekter. Käkar man ekologiskt kött för miljöns skull är man kanske inte så smart.

Det är komplicerat, det är det.

Länge leve hudcancern.

Att förminska (för det är vad de försöker) den aktuella hudcancerdebatten, i och med HM:s övernaturligt solbrända bikinimodeller, till att handla om "vänster-/feminist- och pk-maffians" nya försök att väcka uppmärksamhet och jämföra det med hendebatten och apatiska flyktingbarn är för mig ofattbart. Jamen, varför?

När Cancerfonden kritiserar reklamkampanjen i en debattartikel i DN för att lyfta riskerna med solandet och sin ständiga kamp för att informera framför allt unga människor (som tror sig vara odödliga) tycker medelåldersmän från min hemkommun att folk har för lite att göra, att det säkert inte ens är någon som tänker på att hon är solbränd/reflekterar över reklamen, att folk tänker för mycket och till och med påstår att diskussionen inte handlar om cancer.

Jag tänker på när jag förvånad postade en länk till en nätartikel skriven om den gångna hårdebatten som hade gått mig förbi och självklart fick kommentarer om att det var överdrivet och de hundratals kränkande inläggen av både tjejer och killar förminskades till att vara skrivna på skämt eller att "män inte alls brydde sig om hår under armarna" vilket alla dessa kommentarer bestred.

Attityderna finns. Jag kan inte förstå varför vi inte tillsammans vill skapa ett bättre samhälle där vi bestrider livsfarliga ideal och där vi gemensamt tar avstånd från kränkande kommentarer.

Obama for president.

Bearbetning av känslor efter att ha blivit dissad från högskolan fortsätter. Parklunchdate med avvisad talang - vad söker de egentligen? Ingen vet. Det känns skönt att prata om framtiden. Och om att inte nöja sig.

Jag har tänkt mycket på sköna möten med riktiga vänner. Heldagen på Nordiska museet. Stadsvandringen längs Nybroviken och ut på Djurgården. Fetinglyxfrukosten i lägenheten. Timlånga samtal. Och nya vänner som möts på elljusspår i duggregn och för lunch i parken. Jag känner mig lycklig på riktigt över att dela livet med vackra människor.

Och i dag har jag gett min första teaterpuss.


Okej, jag erkänner. Den första var inte en teaterpuss - det var jag som pussade min klasskompis. Men den andra, det var en teaterpuss. Min första. Mycket märkligt. Fast ändå inte.

Det kommer gott.

Vi gjorde ett bra rep med klassen. Träffade vår regissör för första gången på nästan två veckor och kom längre än på länge och allt blir tydligare.

Det är bra att tänka även om det gör ont och man upptäcker sidor av sig själv man hellre inte ser. De finns ju där ändå så bättre att acceptera dem eller göra någonting åt dem.

Typ två timmars snackande, ältande, gnällande, skrattande, bekräftelse... Det där samtalet där man känner varandra så väl. Det(!) är skönt. Och nu vet jag ju att du läser. ...säkert på jobbet!

Och så har jag faktiskt engagerat mig i mitt skolarbete och skrivit förtexter och dialoger till musikalprojektet - lite distraherad av Ligga med P3, bästa P3.

Vädret.

I dag är det grått i hela världen. Det regnar. Lite. Men det regnar. Fast det är ett fint regn, som luktar gott.

Regnet är som tårar. Det renar, och vattnar framtiden.

Ett mail.

Inget StDH till hösten. Fan.

Två vänner är kvar i processen och jag håller tummarna för att de ska komma in.

Och funderar på hur jag skulle hantera avundsjukan.

Först ut.

Jag vankar mest av och an runt min hög. Det känns inte så bra faktiskt. Nu bestämmer jag mig för att det ska kännas bra. Solot kvar. Repa då.

Eld.

Om åtta timmar ringer klockan. Mobilen. Då är det heldag på fantastiska StDH. Jag ser fram emot en rolig dag men så är det också allvar. En gallring har redan skett och nu ska vi bli färre. Men jag ska bara ha roligt och ta mig själv på allvar.

Jag vill göra skillnad, sprida glädje. Och hopp.

Safari.

Ny favorit! Hade aldrig vågat prova den om jag inte hade sett den hos några vänner. Som cream cheese fast utan löpe. Ibland är jag extrem, på jobbet äter jag parma.

Och: köp inte Hälsans kök i frysdisken - de tillverkar sina produkter på ockuperad mark i Palestina. Ju mer man vet desto jobbigare blir det att leva. Fast nej, ändå lättare.

Det är vackrast när det skymmer.

På väg för att handla. Pär Lagerkvist i öronen, genom Frida Öhrn och Bo Sundström sitter fint. Ibland extra fint. Som när det skymmer.

Jag ska snart bli medlem i det kooperativa. Stort steg för en ICA-anställd, men ett naturligt och egentligen självklart.

Typiskt mig.

Jag skulle lägga mig riktigt tidigt i kväll för att optimera återhämtningen inför tisdagens antagningsprov och för att sova igen nattens timmar (4 känns otillräckligt). Därför skulle jag åka hem direkt efter min exroomies dansteaterföreställning (såklart var hon lysande - så stark!). Vi hamnade istället på Burger King och tryckte veggieburgare, vissa med kyckling, pommes och hot cheesedip (allt för återhämtningen). Okej, när jag kommer hem då ska jag sova. Nej, jag måste prova att sätta upp håret i en snygg frisyr. Och alla kläder till musikalredovisningen har jag glömt plocka fram (en halv ikeakasse). Oj, kanske ska kolla datorn lite snabbt. Men jag skulle ju sova? Typiskt mig! Men nu när det blev såhär måste jag ta kort på min sjukt snygga söndagsfrilla för att blogga om den. Efter tio kort och inte ett enda där man ser mer än en hårkalufs lägger telefonen av. Det var nog inte meningen.

Ändå gör jag om det.
Och förresten är det nästan sommar.
Och frippan var sketsnygg.

Pärondrömmar.

Ibland intalar kanske själv att man är värd det. Ibland är man det! Som just precis nu!

Aldrig. Nöjd. Aldrig. Nöjd.

Jo! Det är jag, eller, inte om nöjd är att man sätter sig ner och nöjer sig. Nej, alltså, jag är inte nöjd!

Däremot är jag riktigt jävla stolt! Jag gick vidare till steg två av fyra i antagningarna i till mimskådespeleri, jag gjorde mitt yttersta under halvmaran och gick in på 1:55:47, jag hade en sjukt kul kväll igår trots huvudvärk/värmeslag/viss matthet och på jobbet går det också bra.

I och med att jag inte är nöjd utan bara stolt kommer jag ge allt på tisdag för att visa att de ska anta mig, jag siktar på nya löparmål (2:45 runt Lidingö dyker upp i huvudet), jag ska fortsätta att blanda alkohol med vatten och på jobbet ska det också gå bra.

Bakis.

Huvudvärk. Trött. Ont.

På väg mot 25-årsfest känner jag mig som 50. Men jag har mina skäl: loppet gick bra, kanske 1.57. Och jag hann baka en ostkaka i födelsedagspresent.

Det blir nog ingen sen kväll.

Just nu.

Just idag. Känns livet så där bra att leva. Små bilder som gör det tydligt. Solen som skiner.

Nu ska vi repa musikallåtar - tamburiner och höftskynke. Utmaning! Haha. Tillsammans med de andra två tjejerna i klassen ska det bli riktigt rolig men med träningsvärken efter gårdagens audition kan det nog bli smärtsamt. No pain no gain, yeah!

Halvmaran Kungsholmen runt imorgon!

Institut som institut.

Jag tror seriöst att jag är segertippad kandidat till utmärkelsen Spretigaste framtidsdrömmarna.

För två veckor sedan tillbringade jag lördagsförmiddagen i en skrivsal på Karolinska institutet och skrev intelligensprov och levnadsberättelse för att jag komma in på läkarprogrammet. Trots mina kassa 17.5 i gymnasiebetyg. I dag tog jag röd linje till Karlaplan med siktet inställt på Valhallavägen 193 - Stockholms dramatiska institut högskola - och deltog i det första urvalet till mimskådespeleriprogrammet.

Två drömutbildningar.

Vad vill jag helst? Jag tror banne mig att den franskt randiga tröjan lockar mest. Å andra sidan ser jag fruktansvärt snygg ut i vit rock...

Jag vill ju bara göra skillnad.

1 maj

Är det vårens sol eller händelserna under den som gör att livet på ett sätt känns enkelt men viktigt?

Att inte demonstrera på Första maj saknades men fick ersättas av inspelning av trailers för vår barnproduktion mellan två jobbpass. Så istället för att bära den röda fanan har jag både jobbat och stått mitt i ett blommande körsbärsträd med gröna strumpbyxor och storknuten mitt på huvudet. Det ska blir spännande att se om det blir något av klippen.

Dagar man lever.

Det är dagar som går i motvind, där man får kämpa för att hålla näsan ovanför ytan. Man funderar på vem man är eller vart man vill. Jobbiga dagar.

Det kan också vara dagar där hela promenaden sker i lätt medvind från körsbärsblommorna i Kungsträdgården, vidare längs vattnet på Djurgården för att äta en katalan och dela på en kanna kaffe med solen i ögonen. Och där milen avverkas tillsammans med en sällan träffad men enkelt mött vän. En riktig vän där båda bubblar från första till sista kramen.