Säkert?

Egentligen skulle jag vilja skriva hela natten, om förmodligen helt ointressanta saker. Men det händer så mycket, samtidigt som det inte händer någonting och livet rinner bort, och kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig att flytta till Moskva. Nej, det har jag aldrig heller drömt om jag är bara ett med min Tjechov? Äntligen.

Jag har bokat på mig jobb även till lördag kväll. Som hjälp till att inte supa till det. Det är bra, annars hade jag bara tänkt: Jamen, nästa helg, då börjar jag. FFS. Ta dig i kragen.

Ja, jag borde gå men köttet är svagt.

Nej. Tvättid i arla morgonstund.

Stenåldern.

Att hjälpa far på distans med någon form av teknisk support är verkligen uttröttande. Han säger helt random saker som han ser på skärmen (denna gången mobilt bredband) och svarar inte på frågorna. Förmodligen för att han kollar på Sporten samtidigt.

Förhandlingarnas mästare.

Av flera olika anledningar tänkte jag att jag ska ha ett par vita månader, sådär fram till midsommar eller nåt. Idén kom från att pappa sa att han skulle ha det.

Det är fruktansvärt mycket kalorier i alla alkoholhaltiga drycker och jag måste överväga alla vägar mot ett smalare liv. Jag har helt enkelt inte råd att köpa en ny garderob... Vidare så tror jag inte att jag skulle klara det, och det är ju hemskt i sig. Jag tror att jag är allt för glad i detta berusningsmedel... Än vidare kostar det onödiga pengar och är i slutänden ett fördärv.

Det är inte på något sätt en produkt utav gårdagen eftersom jag faktiskt inte drack så mycket utan hade en fantastisk kväll och är inte mer än trött i dag.

Knorren på det hela är bara den att dagen avrundades med grillning och en (god!) öl i handen. Jag kan likaväl börja imorgon, tänkte jag... Och började fundera över om jag bara skulle begränsa konsumtion istället? Jag är en jävel på att förhandla med mig själv!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Som på film?

...det är bara att jag behöver någon att krama lite. Och när jag väl fått det så längtar jag efter passionerade kyssar, så som på film. Jag har sett dem i verkligheten, de som jag bara trodde fanns på film. Det var länge sedan jag upplevde det och därför trodde jag bara att de fanns på film.

Nu är jag trött och hoppas att jag somnar bums.

Tråkkvällen kom.

Hela veckan har gått så fantastiskt bra.. Jag har haft massa att göra hela tiden och känt att jag inte har hunnit med. Och så i dag. I dag kom dagen då det blev tråkigt. Eftersom det är torsdag fast fredag eller tvärt om så ville jag göra något roligt, vi skulle t.ex. ha spelat volleyboll i solen! Jag ville umgås med människor - hänga.

Och så händer det ingenting!

Jo, jag har hängt hela eftermiddagen med en kompis och käkat thai, köpt mig en löparjacka (och massa påskgodis), hälsat på syster och kollat på fotboll. Men kvällen då? Kvällen!?

Jag vill få ut allt utav varje dag. För att slippa tänka? Dunno! Kanske...

Trendig utan att jag visste om'att.

I dag har jag cyklat. Och, oj, vad jag har cyklat.

Jag älskar det! Det är inte riktigt lika roligt själv eftersom det är tyngre och går lite saktare men bättre själv än inte alls. Jag höll snitt på 25 km/h och jag är proud as hell. För att vara ensam, träningsuppehåll och allra första cykelpasset så... ja, stolt helt enkelt. Pappa, snälla, ring från Thailand och fråga om allt går bra så ska jag svara att jag har cyklat igen.

Får man ta cykeln med sig in i himlen? Eller åtminstone till Stan?

Det är jag som är mittpunkten.

I eftermiddag knåpade jag ihop ett perfekt blogginlägg. Jag kommer inte riktigt ihåg vilken knorr jag fick på det men jag tänkte ändå publicera baktanken med grundinlägget för att det visar på hur lång väg jag har kvar.

På väg från eftermiddagens fantastiska konsert, möjligen den bästa jag varit på någonsin (på ett helt annat plan än the Donnas, Marit Bergman eller Hives), hade jag kluvna tankar. Jag var lycklig i hjärtat av den underbara musiken, stämmorna som gick rakt genom kroppen och alla humoristiska inslag som faktiskt var roliga och fyndiga men samtidigt var det två händelser som fick mig väga över till den onda sidan.

Jag vet det sedan många tidigare händelser: Jag vill vara världens mittpunkt. Jag bara vill det. Hela världen ska snurra runt just mig.

1. Om jag tycker att en pojkemankille är snygg, het, intressant och dessutom snäll - varför tycker han då inte att jag är det - helst gånger fem (men det kan räcka med lite mindre)? Nu kan jag inte ens hälsa på honom normalt efter förra helgen då han visade mig noll intresse och måste helt enkelt ignorera honom samtidigt som jag måste ha stenkoll på om han kanske kollar på mig och i fall han kanske eventuellt skulle ta kontakt. Nej, luften var stendöd, inte en vibration. Kan det vara för att jag sänder ut Want Me!? Allt jag vill är att kolla på tv.

2. Denne snygge pojkmankille är vän till min klasskompis som det idag uppenbarade sig för mig hade bjudit en annan klasskompis som dam till sin bankett. Ja - I got hurt. Varför med henne, vilket jag delvis förstår, men samtidigt inte... För se, hela världen ska helst kretsa runt mig. Han ska självklart helst ha bjudit mig till banketten, inte för att jag kanske vill gifta mig med honom utan för att jag minsann aldrig har varit på bankett. Fast främst för att han skulle ha haft mig som First Choise.

För se, jag vill helst vara hela världens mittpunkt.

Kulturen och människan.

Att ha extremt bestämda åsikter och dessutom vara medveten om att man inte har ett enda argument eller belägg för att man tycker det man tycker utan grundar det hela på att Ni känner ju mig, det är sjukt ologiskt blir jag bara arg på. Du må vara en bra vän, en av de bästa, men jag blir så arg.

Att det så handlar om kultur(yttringar) eller om att snygga brudar har det lättare i livet - doesn't matter. Jag är Väl medveten om att jag själv har bestämda åsikter och att jag tycker att alla andra ska tycka som jag eftersom det är rätt men det går inte föra ett samtal med någon som bara tycker någonting för att den bara har bestämt sig för det utan att veta överhuvudtaget varför.

Jag och kultur... var svaret på frågan om hon ville följa med på en konsert. Förklara bad jag. Svaret Jag vet inte, det är i alla fall ingenting som jag vill betala för svider en aning i vännens hjärta när det är precis vad hon hoppas att kunna sysselsätta sig med.

Och om jag ska vara positiv...

har jag blivit kallad begåvad av min lärare på utvärderingen. Det känns såklart bra. Men han pratar säkert strunt.

Och när det var sagt...

måste jag beklaga mig över min bostad. Den kvinna som flyttade från denna lägenhet var inget annat än en slug orm. Just nu är det ett helvete och jag kommer med stor sannolikhet utveckla astma och annat sattyg. Det sista jag gjorde innan jag lämnade hemmet var att damma diverse hyllor och andra ytor. Det första jag möts av efter 12 timmars frånvaro är ett tjockt lager av äckelbyggdamm. Med fyra stora starka och en jäger är det nog för att brista i gråt.

Helvetes damm.

Just got to say...

Hundrade inlägget.

Livet går vidare.

Istället för textläsning har jag ägnat mig främst åt Betapet - denna drog. Inte nog med det - trickens långa färd förgylls av AngryBirds - RIO-versionen. Jo, jag är nog fast, jag.

Annars försöker jag pressa mig själv till att mumla meningar som Jag har har älskat honom i sex år, jag älskar honom mer än jag älskade mig mor eller Jag går ofta fram till honom, börjar själv tala till honom, ser honom i ögonen. Jag har inte någon stolthet kvar längre, inte några krafter att behärska mig. Jodå, det ska fastna till imorgon. Det ska.

En i klassen har bestämt sig för att satsa på Hollywood (fast det har hon inte sagt i klassen). Oj, vad liten jag känner mig då. Barnslig. Jag som tycker att dagarna i källaren flyger förbi, att jag utvecklas och kämpar. Man ska inte jämföra sig med någon annan, och jag är verkligen inte hon. Men visst känns det fjuttigt, jag som inte varit på en enda audition. Mer än till skolan, då.

Dessutom anordnas det någon form av festlighet i källarlokalerna till helgen. Och jag kanske inte kan gå, jag som sett fram emot mitt dekadenta leverne. Typ. Jo, det kan jag väl lika väl erkänna. Fast just nu känner jag att jag bara skulle behöva någon att krypa upp i soffan med. Någon att kolla på film med och likt No Strings Attached somna spoonande fullt påklädd efter att jag fått en mensmix-cd. Ja, tack. (Ja, nu har jag ju inte PMS eller något annat jobbigt men det är tydligen något som är modernt.)

Så, imorgon är det 1800-talsishkläder på och bara agera ur nuet. På onsdag är det uppspel.

Tänker inte åka hem igen.

I princip så fort jag träffar mor ber hon att vi ska umgås under veckan när jag är hemma, för hon åker till Köpenhamn på skärtorsdagen. Hon ska gå en utbildning och det är första tillfället. Fine, fast tråkigt... Sen lägger hon till att hon åker hellre till Köpenhamn än sitter själv över påsk. SJÄLV? Tack. Nej, för hon kan ju inte veta att jag ska åka hem över påsk. Och så är det Jag som är egoistisk. Klart att hon ska på utbildning men att lägga till det sista? Och så är det Jag som tar saker och ting för givet?

Att jag ska bli arg, besviken eller ledsen så fort jag träffar mamma... Från hennes sida är det bara jag som inte förstår hennes livsvärld men att hon mycket väl förstår sig på min och förstår hur det är att flytta till ett nytt ställe. Hur kan hon veta det?? Och hur ska jag hinna med när hon ständigt personlighetsutvecklas och säger en sak men visar något annat?? Pappa sa dessutom att han åker iväg en dag tidigare nu så vi får ännu mindre tid att träffas...

Varför ska jag ens komma hem? Jag har visst blivit vuxen. Livet är inte som när jag var barn, även om jag önskade att vissa saker var det.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Den som väntar på något den inte vet...

Efter lektionen hade jag två mms som väntade. De fick mig att tokle så jag var tvungen att behärska mig. Vad ska folk runt omkring mig annars tänka?

Bara svälj det.

Jaha, allt för att plåga mig själv så loggar jag dessutom in på msn för att få svar. Och ja, det kom. Jag vet inte hur ärligt det är men jag sväljer allt med hull och hår bara för att det är enklast. Och så tänker jag Gå inte i fällan igen, just don't men det är som att jag inte lyssnar på mig själv.

Han verkar humanare. Men varför skulle det ha skett en förändring? Det är bara snack för att få mig på fall för hans egen skull. Jo, jag får bekräftelse tillbaka men vad är det värt egentligen då jag egentligen inte tror på den?

Har jag öppna ögon eller lurar jag mig själv?

Hårda helger i Storstaden.

Stambytsstäd av halvfärdigt kök - till jobbet oplanerat - tillbaka hem - upp och jobba lördagsmorgon - mormors lördagsstek - uppvisning av mitt centrum och lägenhet + fika på konditoriet - snabbslutstäd - panikshopping av danslinne - förfest - Ett ställe - huvudet på kudden 4.15 - alarm 7.15 - fruktplock - mormors köttbullar - glass - somna bland gosedjur - hembakta bullar hos bästaste bästa till MM - Nu Helt Slut.

Och hur kan en så het människa inte be om mitt nummer efter all dans och flört?! Varför jag inte frågade själv? Too proud!

Pappa ringde.

Vi ska städa ut hos farfar på söndag. Är det något som du vill ha?

Vad är det för fel på dig?

Jag stör mig som fan! Vad är grejen med att höra av dig om du sagt upp bekantskapen med mig sedan flera månader. Att skriva och fråga hur det står till och sedan inte svara när jag efter flera tankevarv faktiskt svarat dig (vilket jag impulsivt ville från början). Ja, jag var på väg att glömma dig, ja. Så vill du inte mig någonting, låt mig vara!