Inte vilken söndag som helst.

Latten på Donken var den bästa starten på dagen, främst för sällskapet. Bara för sällskapet.

En halvdag på IKEA med en annan vän. 5-kronorssemla som var jävligt god (jag älskar semlor så här års lika mycket som jag älskar glögg innan jul). 450 spänn fattigare men snygg vägg med grönt fågeltyg och någon lampa och... ja. Två (bara) ljuslyktor också.

Hem och visade upp mitt älskade centrum. Jag älskar att bo här. Vi kollade in bl. a. videobutiken och den fina (fast SF-)biografen. Handlade och kokade grönsakssoppa, kollade Solsidan och möblerade om.

Jag älskar min söndag.

Imorgon börjar jag skolan. Jag har gjort matlåda, bestämt vad jag ska äta till frukost, vad jag ska ha på mig, vilka kläder jag ska ha med mig, tagit fram mina tre par dansskor...

Nattliga samtal.

De är väl de bästa..?

Kom vi vidare? Någonstans kom vi i vilket fall. Och så ses vi tio imorn. Lite smått overkligt, vi har en hel timme på oss. Lyx. Kanske blir en del språkmöte, kanske.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Planeringen gick åt pipan.

Det gick ju inte som planerat. Kusinen ville mest leka, läsa om Pippi, titta på Pippi, klä av sig pyjamasen och sen inte alls sova utan bara skrika, gråta och ropa på mamma. Efter lång tid somnade hon på hallmattan innanför ytterdörren i långärmad tshirt och ytterskor och jag kunde bära henne till sängen. Ingen film där inte. Mer än Pippi, då. Närmaste videobutik (heter de verkligen så fortfarande?) - here I come.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Filmtips ikväll!

Jag har inte sett den än, men snart...

IMDb: Belle de jour (1967)

Published with Blogger-droid v1.6.5

Jag vill så mycket.

Jag vill läsa franska, på t.ex. Medborgarskolan. Jag vill! Jag älskar franska.

Published with Blogger-droid v1.6.5

2011-01-27

Nej, det blev inget barnvaktande idag. Jag känner mig inte riktigt lika dålig men det sitter i. Fast jag fick ett hyfsat glädjande besked idag. Jag har fått jobb. Och jag börjar imorgon. Yey! Handels och jag kommer känna mig som hemma. Butiken verkar rätt stökig och lite halvsunkig. Jag kommer alltså säkert känna mig som hemma... Jag behöver verkligen detta. Det är hur surt som helst när ens sparade pengar går till hyra och mat. Jag vill ju åka mer skidor!! Och gå på bio. Och dricka drinkar...

Jag har fått ordning i lägenheten nu också. Ställt in saker i badrumsskåpet och sorterat in tvätt i garderoben. Det blir ju så fint! Jag trivs så bra här och hoppas att jag kommer att kunna bo kvar även efter renoveringen. Om inte något ännu bättre dyker upp.

Och jag har skickat ljudfilerna. Jag har lämnat dem. Ah. Exciting.

Jag ska bli den nya Katarina Ewerlöf.

Jag borde ha somnat för länge sen. Inte för att jag ska göra något speciellt imorgon, bara för att jag vill ha rutin. Och så tror jag på att förkylningen blir bättre om man sover, speciellt på rätt tid på dygnet. Istället har jag nu legat och lyssnat på de klipp som jag läst in i kväll. För att bestämma mig för vilka jag ska skicka iväg.

Jag hör mängder av fel. Mina miljarder utfyllnadsord som jag alltid använder, betoningsfel, upphakningar och konstiga uttal. Men på något sätt gillar jag det på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Det är roligt. Och jag vet vilket klipp jag gillar bäst! Om man bara kunde få till texter på det där viset... Underbart.

Övaövaöva.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Motivation och längtan...

Genom skolan fick vi erbjudande om att gå på en gratis föreställning som i går visade sig vara deras första rep efter ett långt uppehåll. Det var en högstadie- och gymnasieföreställning om olika typer av missbruk och jag blev sjukt imponerad. En schysst blandning mellan teater och förinspelade videosnuttar och med tre skådespelare. Ärligt så gillade jag inte tjejen. Det kändes mest gapigt och överdrivet stockholmskt även om det kanske var meningen. Jag gillade det inte i vilket fall. Däremot så kände jag narkomanens ångest och ex-fotbollsproffsets storhetsvansinne, ständiga snedtramp och vilja att börja på någonting nytt.

Det där, det där kände jag att jag skulle kunna göra, att jag vill hålla på med samma sak. Jag var rädd att jag skulle bli avskräckt (hey, jag har varit på teater förr...) på grund av rädsla att inte räcka till. Men jag blev mest avundsjuk och tänkte att jag hade kunnat ta tjejens roll. Om jag blev smittad av storhetsvansinnet? Kanske lite...

En vanlig onsdagkväll.

Det började ganska normalt då med kaffe, keso, muffins, TV-dokumentär om Kamprad... Sen fick jag en uppgift. Ska folk börja höra vad jag säger? Mina böner har blivit hörda (för andra gången ikväll, jag ska få gå på bio också)!

Till helgen blir det nämligen språkmöte. Och uppgiften jag fick var att tala in tvåminuterssnuttar av olika karaktär. Och jag fortsatte. Att läsa texter högt och spela in var riktigt jävla roligt när jag väl kom igång. Först var det ju totalwierd och hur det kommer kännas att någon annan än jag lyssnar på det vet jag inte, jag har ju inte skickat iväg dem än. Och sen hur det kommer kännas att få feed-back på det... Det känns egentligen mest spännande.

Jag vill börja skolan nu.

Det väntade bakslaget.

Jag som ville kämpa. Och så kommer ju självklart förkylning, ont i halsen och huvudvärk som ett så kallat brev på posten. Satan. Echinagard och mivitotal inhandlat. För visst funkar det? Ha! Efter tråktvätt (i den förvånansvärt fräscha tvättstugan) peppade jag mig med äppel- och kanelmuffinsbak. Ååå, de blir ju inte bra! Reser sig inte och går inte få loss från formen. Men goda var de ihop med kardemummakaffe!

Imorgon kommer jag vara frisk, och då ska jag vara barnvakt åt min sjuka hostiga kusin.

Ser fram emot utveckling.

Jag har funderat lite på vad jag vill lära mig och vad jag är rädd för. Ett är att jag inte ska ha fysiken men det har jag börjat jobba på och känns som det minsta problemet. Det som jag är allra mest rädd för är att jag är låst. Jag vill lära mig att släppa på spärrarna och bara göra det som rör sig i huvudet på mig. Improvisera.

Något jag måste lära mig är att prata och sluta slöddra. Folk hör ju aldrig vad jag säger! Som vad jag heter... Jag tror att det har med min dialekt att göra. Men andra kan ju prata tydligt trots att de har talfelet småländska? Jag hatar att använda mig av tungspetts-R. Jag låter så tillgjord. Därför försöker jag prata tydligt och på något sätt överdriva de obefintliga R:en. Det går sådär.

Vari ligger tryggheten?

Jag kände mig mer ensam när jag flyttade till lägenheten från huset, även om min syster bodde granne, än vad jag gör nu. Än så länge känner jag mig inte ensam alls. Jag hoppas att det kommer fortsätta kännas bra men jag försöker att inte ta någonting för givet eller tro att någonting ska bli på ett visst sätt.

Dags för förändring.

Det är dags att börja träna. Det visades inga onödiga streck på kissepinnen och det gjorde mig oerhört lättad. När som helst, men inte nu. Tack. Och det är verkligen träning som gäller nu och koll på vad jag stoppar i mig. Det här är inget roligt längre! Mellanmål och bra middagar. Ingen snabbmat (Max igår, ja, tjena...) och inte för mycket alkohol. Eller just alkoholen brukar jag utesluta från min förbjudetlista. En ätardag och alkoholtillstånd, jajamen. Jag har gjort det förut och jag ska göra det igen.

Jag ska dessutom skaffa mig ett jobb. Imorgon?

Det börjar bra...

och så här får det gärna fortsätta. Liten lätt inflyttningspresent med den klassiska blomman, en bok med barncitat, caipiriñhamix, en ask läkerol och ett tiopack durexkondomer med två extra (they know me). Lite tjat, vin och sedan Sturehof och Max som avslutning. Imorgon siktar vi på terracottaarmén.

Ciao (ja, jag är full).

Hungrig.

Antingen har jag binnikemask eller är jag gravid.

Jag har blivit tjock vilket bara kvarlämnar det sena. Och det går ju helt enkelt inte.

Lunchdate.

På juldagen lovade jag min högstadiekompis att hälsa på henne på jobbet, eftersom hon jobbar på samma jobb som mormor och mamma och vi var hos dem på högstadiet tillsammans så är det lite extra speciellt. Jag tänkte att denna gången ska jag verkligen hålla det, de allra flesta gångerna så säger man alltid att man ska ses men det blir aldrig av, jag ska visa henne att jag inte bara snackar... Idag var det tandläkarbesök på schemat så när jag vid lunchtid ändå var i centralorten så styrde vi upp en liten lunchdate på fiket. Och det var riktigt trevligt. Jag tänkte, vad kommer vi ha att prata om? Mycket, uppenbarligen. Men det ska till en deadline för att man ska ses...

Det jag egentligen skulle komma till med lunchdaten var att den åts på fiket där jag ofta åt när jag jobbade, och där mr:n också ofta äter. Jag var konstant nervös över att han skulle äta där idag och hur jag skulle bete mig i så fall och om jag skulle hälsa och... Jag ville verkligen inte att han skulle komma för det skulle bli så jobbigt. Men ändå ville jag ju att han skulle komma bara för att få se honom och att han skulle se mig. Men jag inser hur barnsligt det är. Att jag liksom inte är över honom även om jag inte vill ha honom. Jag vill ju att han ska vara intresserad av mig ju! Det stavas fortfarande E-G-O. Skärpning!

Det har inte blivit mycket packat idag heller. Mer organiserat är det dock och jag har gett mig på köket. Och jag har tagit det viktiga beslutet att jag ska köpa slutstädningen. Så skönt att slippa. Är det nåt jag inte gillar egentligen så är det att städa! Jag tycker om när det är rent och att gå och plocka lite. Men riktigt grundlig städning... Usch så tråkigt.

Det går lite knackigt.

Minst sagt.

Just nu är det ett totalt kaos med olika lådor som är halvfulla eller lite för fulla. Och tidningar och skräp och saker som ska sparas fast som inte ska Hit men Dit osv. Och som vanligt så gjorde jag någonting annat istället. Gravida vännen hade bakat en god chokladkaka. Mm. Och det gäller ju att passa på att umgås! Eller? Ja, i allt kaos så intygar jag ju mig givetvis att jag har viss kontroll över situationen.

Imorgon: tandläkaren och förhoppningsvis en lunchdate med en gammal vän. Och så inköp av öl inför flyttölen och självklart en kinessemla - Sveriges godaste semla all time. Jag tar nog två. Ja, kanske lite packande också.

Jag får nog se till att packa lite mer innan jag lägger mig. Och jag är aldrig så sugen på att lägga mig i tid som när jag egentligen inte hinner. Sveriges lataste, javisst! Kan jag inte bara få lite självdisciplin? Måste jobba på det på allvar snart.

Att vara öppen.

Att flytta och börja på nytt innebär ju vissa visioner av hur saker och ting kommer att bli. Hur mycket jag än försöker att ha mitt sinne öppet så har jag ju mina inre bilder av mitt liv i Stockholm. Jag hoppas att jag kommer att må bra, att det kommer att vara bra folk i klassen (11 tjejer, 6 killar, knappt 24 som medelålder) som man kommer kunna pimpla rödvin med och lära känna och prata sent, tid för min kusin och komma henne nära, att det kommer finnas massor med tid för mina två vänner - frukostar, häng som vi gör bäst, utekvällar, mysfredagar... Att jag kommer känna mig trygg och säker, inte ensam och orolig. Få ett jobb som jag kommer trivas med och jobba sådär lagom att jag har pengar att hitta på saker och fritid att spendera pengar. Vänner och familj som kommer upp och hälsar på och tid för att åka hem. Sen kommer det nog vara sommarlov. Och skolan då? Nervöst som fanken med övningar av diverse slag för att skapa dynamik i gruppen och lära känna sig själv och varandra. Släppa rätt och fel till viss del. Försöka vara närvarande. Och öppen. Och så ska jag träna! Och vara ekonomisk.

Listan kommer nog bli längre. Och kortare.

Jag kan inte hålla mig.

Jag bara måste skriva. Förlåt. Jag kan inte låta bli.

Jag håller på att dö långsamt. Dödens dö. Han är förbannat snygg. Sådär snygg så man inte kan sluta titta. Kan det vara därför som jag skulle kunna leva i celibat? (fram till nästa gång) Nej, there will be no next time. Och jag hatar det. Men kan inte sluta titta. Åå. Jag måste titta igen!

Damn! Hur hamnade jag här? ...där? Jag!

Insikt Örebro.

Eller kanske allt bara handlar om flytten och den nya början och det gamla slutet.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Saknad!

Jag är så otroligt glad över vad jag har och var jag är. Trots det kom bara en sån otrolig saknad över mig någonstans mellan Grängesberg och Lindesberg. Saknaden över mitt ex som verkligen är den snällaste och mest omtänksamma, men ändå funkade det inte! Det var det enda rätta men jag ville så gärna att det skulle fungera.

Och så kom samtidigt en saknad av gmnasiet. Eller, gymnasietiden. Allt. Rasterna, fiket, biljarden, vännerna, samhörigheten, diskussionerna, pojkvännerna, Lunarstorm, festerna...

Published with Blogger-droid v1.6.5

Jag kan.

Efter fyra nätter borta har vi inte varit närmare än att hålla handen under en spelning på Harrys, enbart för att komma längre fram i publiken. Jag vet inte om det ens hade hänt nåt om jag hade velat men jag är ändå stolt. Jag kan. Imorgon åker jag hem.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Är flowet borta?

Försenad leverans av vagnar i Stockholm. Det är på gränsen om vi hinner fram till Mora i tid. Men det ska nog gå. Och flow handlade som sagt om att inte fästa sig vid problem och bekymmer utan låta dem passera. Så flowet remains. Där med basta!

Published with Blogger-droid v1.6.5

När man blir ersatt.

Det är en egoistisk tanke det där. Jag själv vill vara fri, ville vara fri och var nästan fri. Blev anklagad för min frihet och såg inte problematiken. Nu, när det är jag som blivit utbytt, känns det nog inte så mycket som jag trodde. Fast på ett sätt ändå mer oroligt än jag trodde. Jag tänker på det trots att jag inte behöver och jag tycker synd om denna blonda tjej eftersom jag vet hurdan han är.

Men. Det går ju inte ihop. Jag måste jobba på mitt ego.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Rutinen sitter i.

Jag börjar bli mästare på att packa. Denna gången hann jag knappt tvätta emellan men med lite stöd från morföräldrarna så gick ju även det! Rena trosor, ett par leggings och ett par jeans. Så är man on the road again. Och jag kan inte förklara lyckokänslorna som jag haft i kroppen idag. Det känns fint.

Men jag undrar om jag flyr? Näjdå, inte! Bara från den tråkiga flyttpackningen tror jag. Det borde vara rutin på den med vid det här laget, och bättre lär det väl bli...

Snart är det nog dags att sova så det blir några timmar inatt. Måste nog stiga upp fyra imorgon, måste åka fem. Oh Lord!

Sen måste jag också nämna det allra lustigaste denna veckan. Jag får erbjudande om att komma till fjällen och skriver lite till och från och fram och tillbaka om detta. Helt plötsligt kommer det en statusuppdatering från Mr X om att det dagen efter smäller och att det är fjällen som gäller. Samma fjäll. Samma helg. Oh why? Äsch då. Fjället ska nog vara stort nog för oss båda. I åtminstone min värld.

Det måste vara detta som är Flow.

Jag upplever just nu ett flow. Det handlar nog om att inte fästa sig vid det som är dåligt och istället tacka och ta emot det som faktiskt är bra och låta det andra gå förbi. Då upplever man bara ett enda flöde av positiva händelser.

Life is good.

Den ekonomiska biten.

Ska man tänka på den? Ska man tänka på den alls? Om pengarna finns på kontot, kan man inte bara spendera dem då utan att tänka två gånger? Visst, jag kommer kanske behöva dem men kan inte 2,5K få gå direkt till en resa till svenska fjällen, utan att jag blinkar? Visst kan de väl?

Äsch. Jag har ju ändå redan bestämt mig! Jag ska till Lindvallen imorgon. Och där med basta. Ångest kan man ha när man bli gammal (eller så är resan ett faktum för att slippa ångest) och över större saker än ekonomi. Pengarna finns ju. Just nu. :)

Sådär. Flyttlådor inköps i eftermiddag men packas i sista minuten i nästa vecka. Fucking awsome.

Som den 80-åring jag är.

Mina ben svullnade på planet hem. Och AJ så ont det gör! Mitt i natten trodde jag att vänsterfoten skulle sprängas, eller spricka. Hade varit en fin syn det. Försökte använda mig av gamla tricket Trampa symaskin men inte fan hjälpte det! Tog en vända runt planet ihop med far som övervakare men det blev bara aningens bättre. Låg längst bak på golvet med fötterna rakt upp, samma resultat.

Nu har det gått ner lite till. Det kan bero på sandlopporna har vi kommit fram till. Jävla sandloppor - och så de kliar! Betten alltså. För jag hoppas att jag inte tagit med mig några hem! Extra jobbigt det blev... Men nu vet jag hur det är att ha svullna fötter.

Väl tillbaka hemma.

Semestern är slut och nu är det kallt. Även om jag gillar det, så är det kallt.

Och tråkigt. Och så sjukt konstigt. Vad ska jag göra, och är jag hemma? Jag ska ju bara i princip plocka ihop alla mina tillhörigheter och sortera dem i olika lådor för olika destinationer. Lagring, mitt nya flickrum eller Stockholm. Och lägenheten är som efter ett bombnedslag. Det blev ingen julstädning här inte. Jag har ju inte varit Hemma! Och när jag har varit hemma har jag varit trött. Och nu är jag trött. Trött-trött-trött. Och less.

Jag har läst tre böcker under dessa två veckor. Mer än de senaste åren! Höjden var Bob Hanssons Kärlek hur fan gör man? Pappas bok som jag tog över när han blev klar. Jag har tänkt att den ska få bli ett eget inlägg.

Gott nytt år.

http://vivianmaier.blogspot.com/

Nyårslöfte.

Strax innan det nya året togs alla nya möjligheter upp och jag frågade nyfiket om årets nyårslöfte likt jag minns en promenad på en pir på västkusten i slutet av sommaren som förändrade hela livet.

• 80 cm i midjemått
• Flytta från byn
• Självständighet

Mitt löfte skrattades det åt. Högt. Deras skrattades det åt. Tyst.

Ja, mitt är självständighetslöftet. Jag ska sluta vara beroende av andras bekräftelse. Så långt jag kan. Så långt som är möjligt. Jag ska kunna sitta i min nya lägenhet i en förort till Hufvudstaden helt själv utan att det myar i hela min kropp. Utan att behöva ha FB som sällskap 24/7. Det är ett svårt nyårslöfte, men jag måste.

Går på vad som helst.

Jag lovade mig själv 2007 - ingen mer familjesemester. I'm back! I'm back!

Imorgon ska vi shoppa. Hoppas att det går bra.