Sportlov.

Nu har jag varit hemma i fyra dagar. Det går väldigt fort och känns väldigt skönt att vara hemma. Än så länge har det mest varit fest och slappande och frisörsbesök. Jag kom lagom till lunchen hos mormor och morfar i fredags, åt efterrätt och lät maten smälta innan jag drog igång första löppasset. (ja, nu jävlar.) Att sen börja förfesta leder väl bara åt ett håll men skam den som ger sig. Bästa-stället-i-stan fick besök av oss när vi slutligen bestämde oss för att dra till stan. Thaivännen drog hem med nattbussen, jag drog åt motsatt håll och syrran åt ytterligare ett. Detta lilla snedsteg gjorde ju att helgen inte alla blev som jag hade planerat utan slutade med soffläge hos mormor och morfar hela lördagen och ingen fisketävling alls. Oro över lillsyrran som inte går att kontakta förgyllde knappast bakfyllan. Piggare blev jag däremot när jag fick i mig en Treo och kände att jag äntligen var på g igen. Du ska väl inte dricka alkohol idag igen förmanar mormor. Nej, det ska jag inte. Vi får se vad som händer... Ojdå en öl slank ner och då kan man dricka mer. Jo, visst fick jag i mig yoghurt först och senare en halv pizza och tog det lugnt med ölen tänka sig. Däremot förärades sämsta stället i stan med våra surt förvärvade pengar och det utdelades ett antal sura miner p.g.a. valet av lokal. Men så fint jag mådde på söndagsmorgonen.

Men att jag inte lär mig att boxen är en fiende och att mat i magen är den gyllene regeln.

De hänsynslösa.

Jag måste bara skriva. Egentligen hinner jag inte för jag borde gå och sova för att så fort som möjligt kunna sätta mig i bilen och köra hemåt. Jag längtar nåt fruktansvärt och borde kört i dag.

I dag har jag mått så fruktansvärt dåligt, fast inte konstant. Men det har pendlat och ett tag kändes det riktigt bra men så kom bara allting tillbaka och kändes etter värre. Jag har bara varit negativ till allt mina klasskompisar sagt under fikat och mått ännu sämre och blivit ännu mer otrevlig som en ordentligt negativ spiral.

Det har verkligen blivit tuffare under utbildningen. Det gäller att utmana sig själv och det pushar verkligen vår nuvarande lärare oss att göra. Vi börjar allt mer tycka om honom och lita på att vi kan göra som han säger till oss. Dagens största utmaning handlade om att experimentera med hur man beter sig när man håller på att dö, eller något håller på att dö i ens armar. Tack för den. Vi började försiktigt men skulle sedan preppa och elda upp oss själva både fysiskt och psykiskt. Alla sprang till slut runt i rummet, hoppade, skrek, puttade på varandra, slog i väggarna, . Bilder kom tillbaka från sommarens olycka och jag var på väg att släppa fram det men vågade inte riktigt... Jag var med i en grupp på tre eftersom vi var ojämnt vilket gjorde att vår grupp haltade lite eftersom man var tvungen att vänta in och stå över. Jag kände att jag stod på kanten, på väg att trilla över men hann inte, eller lyckades jag inte tajma mig själv.

Därmed har jag gått runt resten av eftermiddagen och kvällen och haft kvar känslan i kroppen. Ett ordentligt löppass, eller helst ett boxpass hade förmodligen löst det hela men med min onda hals som kommit tillbaka vågar jag inte. Jag går istället bara runt och är ledsen och arg och irriterad och... Har hemlängtan.

Brevet till Mor.

Övningar i uppmärksamhet, närvaro, läsa mellan raderna och idag la vi till en aktivitet. Man skulle göra någonting (och det var på riktigt) samtidigt som den andra iakttog och man själv skulle vara närvarande, men upptagen. Ett tips var att skriva ett brev. Mitt adresserades Mamma.

Och jag ville så gärna skriva ett brev till mamma. Hon har gjort det igen, eller är det jag. Kan hon inte bara vara min mamma, bry sig om mig, ägna sig helt och fullt åt mig och känna? Jag vetvetvet att mamma älskar mig, att hon bryr sig. Och jag vetvetvet att hon är en annan person är enbart mamma. Mitt problem är att jag har svårt för den delen som inte är mamma. Den delen är barnslig och självupptagen. Orolig och bekräftelsetörstande. Min mamma är stark och självständig. Bilden går inte ihop. Klok - naiv.

Hon kom på besök i lördags kväll. Jag visste ingenting men hennes bror visste. Det var en överraskning till mig och jag blev så lycklig när jag fick se henne, äntligen fick krama henne. Vi hade en supermysig lördagskväll med stek och potatis och Melodifestival och popcorn. Efter det var jag tvungen att åka hem och på söndagen sågs vi en timme efter jobbet innan jag var skulle iväg på ett möte. Jag frågade henne om hon inte ville komma ut till mig senare, framåt kvällen. Ja (njae), vi får se/höras... Hon låter det nog sjunka in och mogna, hon kommer så klart. Det blir för sent svarar hon när jag ringer efter mötet, och det handlar om vi kunde ses senast klockan sju.

Jag blir besviken när jag inser att det inte alls handlar om att hon har kommit enbart för att hon vill vara med mig, vara hos mig. Jag är tacksam över att hon inte tar för givet att hon kan sova hos mig utan att fråga men jag hade så gärna velat att hon skulle fråga om hon fick sova åtminstone en natt hos mig. Hon fortsätter med att fråga om jag kommer förbi på vägen hem. I går fick jag ett sms med frågan om jag ville komma efter skolan. Jag hinner inte ljög jag. Sedan får jag reda på att hon skulle till Åland i dag. Jag ska till Åland sa hon. Vill du ta min bil hem på torsdag? Vi stannar nog till söndag. Vi? Självklart skulle hon inte till Åland själv.

Jag saknar min mamma.

Bland morotskakor och laxröra.

Vi sitter på vårt Central Perk och snackar om allt, som vanligt på tisdagar. Jag hamnar ut på kanten med en person som jag inte riktigt kan hantera och känner att jag fegt, som vanligt, gärna undviker att prata med den personen istället. När jag inte står ut med mig själv försöker jag bjuda in men undrar nästan direkt varför jag ens gjorde det. En sådan person som gärna kramas och klappar och är snäll men det känns inte riktigt naturligt. Då kryper det i mig, jag som har svårt (har jag kommit på) för spontan närkontakt i vardagssituationer i vanliga fall. Jag jobbar på det, men det är inte lätt. Jag vill ju gärna kramas hej och hejdå och hela köret men jag... Ofta känns det inte naturligt. Och precis som vi har fått lära oss: Man ska inte spela.

En klasskompis har bestämt träff med två kompisar som trillar in efter hand. Våra klasskompisar trillar ut efter hand och vi blir tre kvar plus de två tillskotten. Jag tycker alltid att man är lite dryg om man sitter och snackar om sitt utan att alla kan hänga med men uppenbarligen tyckte inte klasskompisen mitt emot mig det. Nej, för vi hamnar i en diskussion kring den grundläggande tekniken där han har uppenbara problem med att förstå bakgrunden, meningen eller nyttan av tekniken vi arbetar med. Jag försöker svara på sätt att avrunda diskussionen för att istället få en gemensam. Jag går och hämtar vatten där det passar för att kanske börja på något nytt när jag sätter mig igen. Jag söker kontakt med min andra klasskompis för att halka in i deras diskussion. Men inget arbete var lönt.

Jag skulle kanske bara ha stannat hemma från fikat idag. Eller rättare sagt åkt hem direkt. Jag visste ju att ensamhet och viss reflektion var det jag behövde men ändå inte.

Jag fick på näthinnan dock med mig en bild av en av de där kompisarnas jävligt heta mun. Det är spännande hur man gradvis börjar se ett nytt ansikte hos en person och hur snyggheten kan utvecklas efter hand. Jag ska be om en fest i studentkorridoren.

Brister i kvartandet.

Jag vill så gärna skriva om helgens bravader. Jag vill så gärna skriva om dagen i skolan och alla känslor. Jag vill så gärna skriva om min mamma. Jag vill så gärna kolla på Gynekologen i Askim, UR: Sexualkunkap och UR: Hotellpraktikanterna.

Men jag måste sova. Jag har snittat drygt 4,5 timme per natt denna helgen. Dessutom är det anställningsintervju på G i morgon.

Gubbe.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Jag älskar.

Jag kom inte långt i boken idag. Efter det en timme och fyrtio minuter långa samtalet med mamma på morgonen var jag inne i ett annat tempo.

Jag beställde Dramer av Tjechov, en synonymordbok och Folkets Hus. Och när jag skulle gå och handla tog jag en promenad istället. Det snöade så vackert och kvarteren var så vackra samtidigt som de var sorgliga och lyckliga och fyllda med hopp, drömmar och vemod. Det var kallt men varmt. Och jag bestämde mig för att helt ogenerat gå och fika med mig själv.

Det är svårt att vara kvar i sitt eget tempo och helt strunta i omvärldens. Jag slog mig ner bredvid en tant. Kaffet blandades med grädde. Jag njöt av min semla. Jag tog (nästan) helt utan att skämmas en påtår utan att veta om jag fick. Och tittade ut på omvärlden.

Nu håller jag på med storkok, ska duscha, köpa en cider, åka på After Work (helt ogenerat utan att ha jobbat). Jag älskar.

Börjar från början.

Kärlek - Hur fan gör man?

Ja, jag lovade (mig själv) att läsa den igen. Nu börjar jag. Från början.

Och så får jag se var jag kommer ut och när.

Sanningen är...

att det känns som att livet går i hundratjugo för tillfället och att jag lever varje sekund.

Kall och hungrig.

Jag blir alltid så jävla förbannad och besviken när folk säger en sak och gör en annan. Har jag sagt nåt så gör jag det, banne mig. Det spelar ingen roll vad det handlar om, stort eller smått...

Nu är jag frusen och hungrig, och rätt ensam. Längtar bara till min säng och imorgon. Då ska jag träffa min supervän som aldrig sviker.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Kickin' in.

Ja, så visar jag mig än en gång från min allra bästa sida. Eller jag kanske ska sluta att värdera det? Mitt problem är väl att jag egentligen vill men känner att jag inte borde.

Första skolfesten, insparken, med buffé, dans och lite förnedring. Efter maten samlades vi ettor i ett rum och blev tilldelade diverse scenkläder inför Småstjärnorna. Jag fick äran att vara E-types dansare ihop med en klasskompis (kille!) och vi klädde i ceriserosa fuskpälsar. Ajaj, va snygga vi var! Jag var skitnervös, jag klarar inte av att spela på sexighet och jucka så att det blir överdrivet och roligt fast inte Too Much eller att folk tror att det är seriöst. Ja, vi fick i vilket fall mycket beröm så det är ju bara att köra!

Lite högstadiedisco över dansen, men hey, inget fel med det. Dansade som vanligt mycket och svettades. Jag känner mig så fräsch då. Fräsch och har roligt!

Vi hade blivit förberedda på efterfest och redan halv ett skulle det dras vidare till efterfesten. På väg visade det sig att det bara var jag från ettan kvar. Jag funderade på om jag skulle dra hem istället och det kanske hade varit en bra idé men jag vill gärna komma in skolan och liksom hänga på... Och hur kul är det med efterfest egentligen?

Så hamnar man där i soffan. Jag hade pratat med honom ganska mycket under kvällen och han var dessutom bara kompis till en på skolan. Jag berättade om min rädsla för vad folk ska säga, tänka, tycka... Ser det ut som om någon bryr sig? Nej, kanske inte, men jag vet att folk tänker mer än de borde.

Kom tillbaka till mig!

Jag har tappat all kontroll. I går smäckte jag i mig chokladkaka och cheesecake (jag och en kompis delade på två kakor, men hey, jag åt mer än hälften! och ja, de var så jävla goda.) men idag fortsätter det. Ett kokt ägg, går och småäter på fetaost och nu måste jag värma mig en bananmuffins innan jag går och handlar. Och nu känner jag att jag måste baka, efter jag handlat. Visserligen matmuffins men ändå. Det får bli min lunch!

Jag som skulle ha tränat, gett mig ut på min löprunda! Men i detta väder går det knappt att gå till affären. Varför kan inte vädret vara med mig i min träningssatsning (jag har inte RÅD att träna på gym!).

Fanatism.

Vår klass är på väg att transformeras till en fanatisk grupp av människor som inte kommer att göra någonting utan varandra. När kommer den stora boomen?

Det är inte hela sanningen. Vissa skulle nog spjärna emot länge och hårt om de hade varit tvungna att gå och fika med klassen minst en gång i veckan... Men vi är en klick som inte har ett liv och vi umgås gärna med varandra. Nu har vi planer på att på ett sätt eller annat skaffa oss ett (liv? nää.) boende med många rum, självklart centralt, och experimentera om man klarar av att umgås 24-7. Vi är väldigt peppade. Många av oss har närt en dröm om att någon gång bo i kollektiv, nu känns det som den perfekta tidpunkten för många av oss.

Pojkarna på klubben.

Bredvid jobbet ligger en av stadens "herrklubbar". En av kvällarna jag jobbade kom det in en ung pojke som såg väldigt bra ut och var väldigt välsminkad. Han köpte på olika kvitton och det var mest energidrycker och cigaretter. Jag tänkte att han måste jobba på klubben.

I dag kom det in en annan kille som handlade ungefär samma saker i två omgångar. Jag strulade lite med olika cigaretter och det märktes att det inte var han som skulle ha dem. Vi började prata lite och jag skyllde på att jag hade elva minuter kvar på passet, han hade elva timmar kvar! Och så fick jag det bekräftat att han jobbade på klubben och kopplade ihop honom med den förra killen.

Jag tycker alltid att det är lite kittlande att de jobbar där inne. Hur hamnade de där? Vad gör de? Men det som har slagit mig mest är att de har varit de kunder som jag har tagit närmst hjärtat eftersom de har småpratat lite och varit så fruktansvärt genuint trevliga och vänliga. Men så tycker jag synd om dem också. Kan de inte få jobba med mig istället?

Filosoferande bakom rullbandet.

Idag har jag suttit i kassan igen.

Jag förstår inte alla söta tjejer och kvinnor som förstorar läpparna och sätter botox i pannan (jag svär, en 40-årig kvinna såg helt förstörd ut). Var enda en tänker att Hey, där går en tjej som förstorat läpparna. Och vad är grejen om det syns, då vet man ju ändå att det är fejk och att du egentligen har mycket smalare och fulare läppar (okej, naturliga och vackra enligt mig)? Men idag började jag fundera på om det inte är meningen för vissa att det ska synas. Själva grejen att Jag bryr mig om hur jag ser ut och jag har pengarna att göra en läppförstoring. Att det är än mer en statusgrej än ett sätt att bli snyggare. Köp en väska för fan!

En lagom kylig augustinatt.

I natt var jag på festival. Det var någon form av Lord of the Ringsfestival med lite orcher och hobbits om vart annat. Själv skulle jag gå och lägga mig i det stora vindskyddet à la scoutskydd fast väldigt långt och jag hamnade bredvid en av klassens killar. Jag la mig bakom honom och kliade honom sådär gött på överarmen. Det var så sjukt mysigt. När jag kom på att jag ju inte skulle göra några närmanden på klasskompisar what so ever och att han nog inte var intresserad la jag mig på rygg istället men han verkade ha varit med på noterna och vände sig om och vi började kyssas. Ja, sen vaknade jag.

Men att det kan vara så verkligt? Och tur att det var en dröm.

Fikat.

Jag har funderat fram och tillbaka på den där fikan. Vill man fika med någon för att man vill träffa den, ser man inte då bara till att den blir av? Och vill man inte behöver man inte bestämma en ny träff utan kanske bara lite smidigt säga att man helt enkelt inte hinner. Fast man kanske egentligen gör det. Jag trodde aldrig på att den där daten (eller ja, fikan) skulle bli av förrän jag såg honom i eftermiddag. Jo, han kom. Och ja, vi hade ju till och med ganska mycket att prata om.

Det var nog bra att det blev som det blev. Hade fikat blivit av i lördags eller i söndags hade jag bara varit sjukt nervös. Nu hade allt det där lagt sig på grund av allt velande och min insikt om att han bara är som vem som helst. Ja, fast väldigt snygg då. Så vi hade bara trevligt. Jag hade trevligt.

Jag snackade med någon om att äta semla på en date. Jag kan tycka att det är en bra idé för att det är lite kladdigt, precis om tacos, men det kan ju också vara lite negativt. Vi åt varsin macka för att han senare ska spana in en semla och fråga om det är semletider. Oh yeah! svarar jag. Så sen drar vi vidare och smäller i oss varsin semla också på ytterligare ett fik. Det är gött att äta sånt som är gott på date - det är min slutsats.

Hade han velat träffa mig mer hade han nog sagt annat än typ Lycka till, vi kan väl höras på Facebook? Som t.ex: Vill du följa med mig på bio eftersom jag nog ska följa med min kompis till jobbet, som jobbar som biografmaskinist? Ja, visst vill jag det hade jag svarat.

Live and let go, darling!

I Stockholm leker barnen i inhägnade parker där man kan köpa kaffe för en femma.

Efter två timmars sömn och en minst sagt hektisk jobbdag så kommer trots allt tröttheten smygande så småningom. Jag tog mig till parken för lite lek men trött och utan mössa är det even colder så här års. Och ja, jag var nervös också. Juldagskillen skulle höra av sig för en fika. Och jag väntade, och väntade, och... Ja. Sexish får jag ett sms om ett missat plan och en X2000-resa mot Hufvudstaden. Kan vi ta fikan i morgon? Lika så bra, tänkte jag och köpte mig en stor påse godis. Åt lasagne, ost och kex och massa lösviktsgodis till ett urkasst Melodifestivalen och crashade på soffan i city.

Ny jobbdag och nya kollegor. Samma visa om igen. Oj, du var tidig... Grr, nää, jag är inte tidig! Och Ja, det är jag som ska ta frukten. K-o-m-m-u-n-i-k-a-t-i-o-n? Nej, tack. Stackars killen visste ju inte ens att jag skulle ta över hans arbetsuppgifter och att han skulle bli en random allt-i-allo-grabb. Som tur väl känner jag att jag i söndags jobbade med den första ordentliga kollegan. Det kändes inte som att han bara sa massa bra saker om sig själv utan att faktiskt ha lite grund för det. Tack, tack för det!

Och fikan/daten? Jo, efter klockan sex smsade jag och talade om att jag funderade på att dra hemåt. Ja, vi har precis kommit upp och jag mår rätt dåligt... Vad sägs om imorgon? Men Hey? Okej...

Jobbelördagsmorgonen.

Alltså. Det gick rätt okej på jobbet i lördags. Jag var inte trött. Kände inte av någon baksmälla. Jag jobbade på som tusan. Och ändå hann jag inte med.

Jag gjorde verkligen så gott jag kunde och ändå drog jag över en timme och blev inte färdig. Det är den värsta känslan att gå hem med. Att man inte lyckats. Och dessutom få kommentaren: Jo, frukten ska ju egentligen vara klar till klockan tolv. Men det är ju inte så lätt... Jaha? Varför ska den då vara färdig till tolv?? Och dessutom finns det ingen kommunikation på stället. Jaha, jag frågade kanske tre gånger om när jag skulle vara där och vilken uppgift jag hade, trots det möts jag av Oj, vad tidig du är. Nää, det är inte jag, det är någon annan! För faan.

Tacokvällen.

Jo, det känns bra med klassen. Vi var några som mötte upp på tunnelbanan och kollektivt åkte till förorten och världens mittpunkt för kvällen. Viss nonchalans med klasskompisar som trillar in två timmar senare.. Men hey, this is how it's gonna be. Till hög ljudvolym åt 16 nya vänner tacos kring ett bord för 10 i ett rum för 8, prinsesstårta förtärdes efter en rockad som resulterade i nya bordsgrannar, vin dracks givetvis ur vissa av glasen och vardagsrummet förvandlades till dansgolv.

En lyckad kväll helt enkelt.

Arbetet.

På väg till jobbet som jag verkligen inte trivs med. Jag känner dem inte tillräckligt väl för att de ska driva med mig, eller om de är seriösa... Ja, jag fattar ju inte men jag tar dem som ett skämt.

Jag orkar verkligen inte. Jag känner mig redan indragen i skitsnack och så behandlar de verkligen inte varandra med respekt utan alla tycker att de själva är bäst.

Nu är det helg och därmed andra som arbetar. Vi får se hur vi klaffar. Jag ska ta hand om min frukt... Och sådålig känner jag mig inte. Förutom att jag bara sovit bra i två timmar. O well, lifeisgood! Min klass äger, so far.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Jag hoppas...

Jag hoppas att kvällen slutar på annat sätt än detta... Man kan ju alltid hoppas. Tacoskväll är det då som gäller och jag tänkte nog satsa på gymnasieretro och köpa rött JP till i kväll. Men först off to work och hoppas att fruktkylen ser någorlunda ordningsam ut. Man kan ju alltid hoppas. Och att jag får arbetskläder som inte består av fleece och som allra helst inte redan har fläckar på sig. Man kan ju alltid hoppas.

Smekmånad

Ja, gisses vilken len fas vi är inne i. Alla svävar vi på rosa moln och i morgon har vi knytkalas med tacos som gemensamt mål.

Praise the Lord!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Regler och normer.

I eftermiddag har vi i klassen satt upp regler för hur vår klass ska agera mot varandra och som grupp. Det allra svåraste kommer att vara skitsnacket. Jag skäms över det, men jag är ganska bra på skitsnack. Fast jag inte ser det som det så är det nog en vacker omskrivning av mig för att känna mig lite bättre.

Man lär så länge man lever, och bara för att jag stör mig på en viss persons handlingar så är det inte säkert att någon annan gör det. Och skulle det vara så att man pratar om det och någon mer stör sig, ja, då är det helt plötsligt helt legitimt att störa sig på det och då blir det helt enkelt bara ännu värre.

Vi fick lova varandra genom att ta ögonkontakt med alla i tur och ordning att inte prata skit om någon i gruppen, vare sig i skolan eller utanför. Det kändes som på riktigt och jag kunde lova alla. Däremot var det en som kändes som om hon inte lovade mig. Jag fick aldrig hennes ögonkontakt. Det ska bli spännande att se hur det utvecklas för henne har jag inte känt tillit till från första gången jag såg henne. Spännande var ordet.

För övrigt så känns det så himla bra. Det är bara att kasta sig ut och göra även om man inte tror att man klarar det. Improvisationer is the shit fast svårast i världen. Och att leka är också kul.

Struljobb.

På tunnelbanan på vägen till skolan ringer telefonen och jobbet undrar om jag går i skolan. Ja, till fyra. Jaha, då var det inget (jag hade skrivit tis-tors 12.30-16.15 men det är kanske svårt att förstå att onsdagen ingår). En minut senare ringer de och frågar om jag kan komma direkt efter skolan. Jag visste det... När jag pratade med dem tyckte de att det var dumt att jag slutade så sent eftersom kvällspasset går på klockan fyra men jag tänkte att har de kris lär de väl ändå ringa, och vips, efter fyra dagar ringer de. När jag väl kom dit hade jag inga kläder att ha på mig utan fick låna en killes fläckiga fleece och hade dessutom kort trikåkjol och leggings till. Suuperhighfashion. Jag saknar våra strikta beige rutiga skjortor från mitt gamla jobb.

Usch, allt känns bara strul på jobbet fast jag är glad att jag har ett jobb. Och arbetskamraterna är schyssta. Och jag hoppas att jag kommer gilla lönekuvertet.

Och så måste jag säga att jag medvetet gick mot min magkänsla som jag lovat mig själv att aldrig mer göra. Men jag hade ju inget val.

För den som har svårt att hålla sig fokuserad.

När jag ändå testade en tankeövning så är detta en bok jag verkligen borde läsa. Jag har den i bakhuvudet ofta för jag började läsa den på gymnasiet. Jag har med mig den och det är nog dags att börja från början igen. Det handlar om att övervinna motståndet och ovanan att skjuta upp saker. För ingenting är hopplöst, jag kan nog också bli organiserad om jag bara verkligen kämpar.

Ja, källsorteringen var det, ja. Skjuta upp, jag?

Tankeövning

• Den här dagen är bra därför att solen skiner och det känns roligt och spännande att få gå till skolan.
• Den blir bättre därför att jag precis har gjort pilatesuppvärmningen.
• Bäst blir det för att jag gör det jag har tänkt med dagen och därför ska jag gå ner med källsorteringen så det blir fint i hallen.

Releasing.

I dag kändes det som första riktiga dagen i skolan. Diskussioner om vad vi förväntar oss, farhågor vi har och de första improvisationsövningarna.

Under diskussionen kring förväntningar och farhågor kändes det roligt att alla tänkte på så olika saker som sammanhållningen i gruppen, risker kring starka gruppbildningar, konflikter, konkreta utvecklingsmål, att inte räcka till... Mina förväntningar är att jag ska komma att känna mig tryggare i mig själv och att våga ta den plats som jag förtjänar men samtidigt känna av var den där gränsen går. Farhågor är att inte räcka till, att inte utvecklas och att inte gå vidare. Men också att inte tycka att det är roligt, att komma på att det inte är någonting för mig. En tjej som tog upp det här om konflikter i gruppen tryckte på i fall några skulle komma att ligga med varandra och att det skulle förstöra hela stämningen i gruppen. Det blev en liten kort diskussion kring det, där läraren sa att man måste vara medveten om att det påverkar en själv, den andre och hela gruppen och att ta ett beslut utifrån det. Och typ att det är härligt med kärlek. Och, banne mig, jag känner mig ständigt träffad när sex tas upp.

När det kommer till improvisationer så kan jag absolut inte säga att jag känner mig bekväm men det gick ändå bra och det flöt på helt okej. Jag tror att det gäller att släppa att det ska vara first class på allt man gör och bara köra. Varje improscen blir kanske inte den roligaste men ju fortare man lär sig tänka desto mer kan man slappna av och tänka friare. Vi har gett varandra paket i dag, och skrivit gemensamma vykort. Aah, det har varit så roligt och ordet jag tog med mig från dagens lektion är Glädje.

Vi gick och fikade några stycken efter klassen och efter reseledarutbildningen känner jag verkligen igen själva smekmånadsfasen. Man skrattar åt allas skämt och tycker att de ändå är ganska roliga även om man inte känner det i djupet av sitt hjärta. Trots det så känns det bra, alla vill lära känna varandra och umgås - inte bara vilja gå hem till sitt som det brukar. Jag bara inväntar nästa fas med spänning.

Inspark på fredag.

Skolstarten.

Så var det första dagen i skolan idag. Jag trodde att vi skulle kastas in i improvisationsövningar och mänskliga pyramidbyggen. Inte för att det stod på schemat... Men det började med kaffe, fikabröd (nä, jag lät bli. Jag?!) och ett regelrätt introduktionsmöte. Sen körde vi igång den första riktiga lektionen: en talklass. Som en del av lektionen fick vi intervjua varandra om sitt eget tal. Ja, jag hade ju lite att säga om mitt eget... Ändå fick jag inte riktigt fram det (he, som vanligt) men det lär hon märka under terminen. På läraren hördes det inte för fem öre att hon var från Skåne. Det finns hopp!

Vid lunch fick vi tid att prata lite mer med delar av klassen och det känns så jävla bra. Jag tror att det kommer att bli roligt, en hög medelålder med den äldsta som -78:a och den yngsta som -92:a. Trevliga människor som är öppna för varandra och inte många som än uttalat något större försprång. Alla runt mitt bord bodde dessutom på gröna linjen, utom en kille som pendlar från Uppsala. Yey.

Eftermiddagen fortsatte med lite grundläggande anatomi och sedan grunderna i pilates. Det kommer bli ett fysiskt krävande år! Gillar dans- fysläraren ännu mer nu än på audition och det känns bra.

Hot orgasm till Klass 9A och sen bra snack med morbrors fru. Om morbror, of course. Arrrh. Bli vuxen och se lite ljusare på livet. Motsatser? Kom igen, det handlar om inställning.