Kaptenen talade.

Efter morgonens uppvärmningsyoga skulle vi sitta och fokusera på oss själva, vad vi ville med dagen och hur vi skulle få ut så mycket som möjligt. Jag satt och grämde mig över att dagen redan börjat illa med att jag kommit försent 10 min för första gången och att det bara skulle bli värre eftersom jag inte hade gjort några av mina läxor. Men stopp! Jag bestämde mig för att ta kontroll över skutan, leva som jag bestämt mig för att göra, improvisera och ta alla chanser jag får. Därmed slutade dagen så mycket bättre än jag trodde. T.ex. så var ju faktiskt salsdörren inte stängd och jag kunde smita in på uppvärmningen trots att jag var sen. På sånglektionen tog vi chansen till förstatjing på uppsjungningen och jag fick därmed allra första versen. Och sjöng ut helt okej trots gelében. Under ett uppspel fick jag en textrad till mig till läxan och lunchen och löpningen flöt på. Och under fys- och Labanpasset kunde jag med gott samvete improvisera. Jorå.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Det är damen på bilden som skriver i bloggen.

http://vivianmaier.blogspot.com

Ja, det är ungefär så här jag känner mig. Jag tycker uppgifterna från skolan känns nyttiga men jag kan inte förmå mig att göra dem. Jag fastnar på Facebook och jag lyssnar på Frida Hyvönen, Säkert! och Anna Ternheim. Och jag äter Riesen. Jag har fått ett vykort från Kalifornien och imorgon ska jag jobba direkt efter skolan till efter elva, i övermorgon också. Därmed måste jag springa imorn och jag måste packa för att sova borta två nätter och näe. Det är ungefär som tanten på bilden ovan jag känner mig.

Långa nätter.

Jag längtar efter långa samtal tillsammans med någon som kan svara, eller fråga. Eller bara är tyst. Eller berättar.

Med någon som befinner sig på samma våglängd som mig. Någon man kan vara ärlig med. Och som tycker att det är okej att jag är ärlig och är ärlig tillbaka. Säger emot, och håller med. Någon som inte är menlös.

Som ett tomtebloss.

Jag har ett starkt begär. Denna gången är det inte efter semla eller smågodis. Inte heller rött vin. Jag vill kunna njuta utan att bli sjuk vilket kanske aldrig kommer hända. Det kan vara en drog. Är allt som kan skapa begär en drog? Jag är trött på det rent kroppsliga och vill känna det själsliga. Det som är på riktigt. Det som är vackert.

Det känns långt borta. Ofunnet eller omöjligt.

Snart faller dagg och solen stiger.

Jag lyssnar på Cornelis.

Det är skönt att vara själv. Men mycket skulle vara fint att kunna dela på.

Mod är livets enda mått.

Livet är bra konstigt.

Det känns hur bra som helst och så bara dippar det. Och mitt i dippen så kan det ändå kännas bra och skönt att vara där. Sen är det bara svart (nä, mörkgrått) och så känner jag att Nä nu fan får du rycka upp dig. Inte har du det så dåligt. Nej, kanske inte. Men jag känner. Och vill känna men inte förstöra. Jag vill bara vara mig själv och få vara det. Och i grupp undrar jag hur jag fungerar. Är det andra som är så jävla blåögda eller är det jag som är svartsynt? Är det jag som gör småsaker till stora eller är det tvärt om? Låt mig va. Tvinga mig inte.

Jag kände mig upplyst utan att komma dit. Ett ljus på vägen kanske. Låt vara och bara gör. Det kanske finns där. Kanske. Jag vill så gärna att det ska finnas där. Jag vill.

Back in town.

Det känns både konstigt och helt normalt när jag är tillbaka i Huvudstaden. Jag ska få ordning på min fysik igen genom att inte hitta några ursäkter för att inte ta den varannandaglöprunda, (hur kort den än må vara) och tacka nej till femkronorsbullen till kaffet på Pressbyrån. Ja, t.ex. Dagens drygt sex km långa runda tog mig till en bit havsremsa i solsken. Bitvis plågsam men bitvis himmelsk.

Published with Blogger-droid v1.6.5