Facit.

Fulsvart läppkontur.

Två gratinerade chèvreskivor, två stora glas vin och två filmer om stora människor. Stor svärta. Coco och Totò. Jag känner igen känslan, som jag inte haft i den här lägenheten tidigare. Den som alltid innan funnits med mig och som hittat hem.

De har passion. Vad är min? Var är min? Vad är jag, var är jag? Och kärleken.

Orientexpressen.

Livet känns bekant. I morgon är det dags att arbeta igen. Men nu bor min Vän här på riktigt och vi kan dricka kaffe efter jobbet. Typ när vi vill! Det känns bra.

Tågresa med Veolia är alltidalltid ett äventyr. I dag delade jag kupé med en turkisk kock från Växjö och en eritreansk familj från Husby med två små barn, en mamma och en mormor. Jag har läst sagor, svarat på tusen frågor, ritat och löst korsord ihop med dem. Jag bestämde mig för att det fick bli en lekresa så... det blev det.

De var skitsöta!

Lisa.

Det är konstigt. Hon är gjord mestadels i en hård plast och hennes hår är ganska strävt och tovigt. Ändå är hon så mjuk. Jag kände hur länge sen det var jag höll om henne men kände direkt igen tryggheten i hennes kropp. Hennes plastiga lukt och tunga huvud. Hon är min nalle. Och jag är 25, eller 7.

Morgonsyssla: packa och lyssna på Anjas sommarprat.

Platsen.

Älska på den bästa platsen hos mamma. Där kan man sitta från tidig vår till sen höst. En kopp kaffe hanns med innan mor for till England.

En grop.

Just nu känner jag mig bara så less. Less less less.

Var hör jag hemma? Inte hemma. Inte i Stockholm. Jag ska inte säga att jag inte har några vänner kvar här hemma, för det har jag. Och familj också. Men inget sammanhang. Och hade jag varit i Stan nu hade jag försökt att jobba. Vad är det för liv? Ja, det känns för jävligt att inse.

Och det är väl underbart att få fira midsommar med mormor och morfar. Egentligen. Jo, det är det. Om bara midsommar hade varit fler gånger om året. Dessutom är jag för en gångs skull ledig hela helgen vilket jag egentligen inte bett om och tänkte att Nu jävlar ska här firas midsommar. Fy fan vad jag gnäller. Gräv ner mig.

Morfars välmenande kommentar om att det nu minsann fanns plats för fästmän i de nyinköpta fåtöljerna satt som en träsko i skenbenet. Det är väl bara att skaffa sig en? Gräv ner mig.

Åttahundragrader.

Oj. Snubblade över denna när jag råkade klicka på en länk på Facebook. Ser verkligen fram emot en vargavinter.

Handburgare.

jag åker snart till Grekland
jag börjar så smått släppa nervositeten inför VR
jag har halsbränna för jag har ätit så mycket i dag
jag börjar tycka att det ska bli spännande att cykla
jag ska snart sova
jag hade nåt jätteviktigt att säga
jag ska snart stiga upp
jag har gjort jättegoda linsböjare
.

Bagage.

Nej, jag vill inte flytta hem. Jag pratade om det senast i går kväll under balkonghänget. Vad skulle jag göra, varför? Men så kollar jag på bilder och känner hur jag längtar efter och saknar den enkelheten som jag förknippar med att bo hemma. Så påminner jag mig själv om att ingenting blir som det en gång har varit. På gott och ont men aldrig samma, för förhållanden förändras, människor förändras och jag också.

Jag försöker i stället vara tacksam över det som varit och hur det varit. Och fatta rätt beslut för framtiden. Som bara inför hösten.

Exotiska frukter.

Inför förra helgens avslutningsfest med skolan skapade jag under stress ett nytt konto på datorn för att vara på den säkra sidan så att inga bilder eller annan högst känslig information skulle läcka och jag lösenordsskyddade mitt vanliga konto. Smart! Om det inte var så att jag under dagen varit tvungen att prova alla frukter jag kunnat komma på, minst fem gånger var, utan att kunna logga in.

Nu övergick jag i ren desperation till grönsaker. Var ifrån fick jag paprika?

På Sergel.

Nu är jag kär i Thor istället. Varje gång han svingade sin hammare eller slängde med sitt hår kunde jag inte låta bli att le tills öronen tog emot. Och jag som inte gillar superhjältefilmer.

De var å andra sidan sjukt lika. Jag tror jag ska våga fråga om en fika. Kanske. Och fastän du kanske säger ja för att va snäll, får jag träffa dig, ikväll?

Köttfri måndag.

En dl röda linser
Buljong
För mycket sambal oelek
Broccolibuketter
Gröna ärtor
En korianderkvist

Du frågade vad jag ser hos dig. Jag svarade Jag vet inte. Jag ljög. Det finns för mycket. Jag ville fråga om det inte finns nånting i mig. Jag vågade inte.

Och två dl vatten!

Ge dig/mig.

Jag bestämmer mig för att vara självbehärskande. Inte så mycket mig själv. Inte ge så mycket av mig själv. Och det går bra. Tills jag minns att man inte får någonting tillbaka om man inte satsar, friskt vågat hälften vunnet. Så jag bestämmer mig för att vara mig själv. Blotta mig för mig själv och andra.

Självklart går det åt skogen och jag sitter med hjärtat i handen och undrar var jag gjorde för fel. Nej, jag vet ännu inte hur långt jag fallit. För kanske var jag snabb med att stänga igen. Och mota bort mig själv och han. Sluta. Kanske kan jag inte hantera det. Du får inte bli kär i mig. Nej, jag vet, du har sagt det. Du får gärna ligga med mig. Jag vet inte, kanske vill jag bara inte vara själv. Kanske vill jag bara vara med dig.

När är det min tur? På riktigt.

Söndagsstek.

2 port quinoa
Några frysta broccolibuketter
De sista frysta kikärtorna
Mycket röd currypasta

På diet.

I går åt jag lösviktsgodis, egentligen kuckelimuckmeducin, till kvällsmat. Det hjälpe.

Nu åt jag delicatoboll till frukost. Jag hade ju en jättebra anledning (vaknade 45 min innan skolan börjar -kommer 2 min sent) och bollen låg i väskan. Dessutom är det väl ungefär som min dagliga havregrynsgröt? Ungefär?

Anledning att tänka på mitt kostintag?

Måste det regna så jävligt?

Den där känslan av tomhet man bara väntar på efter sista föreställningen, den kommer. Som nu. När vi lämnade Odenplan kände jag hur skönt det skulle bli att komma hem och bara få vara själv och få gå och lägga sig. När det väl var dags att hoppa av kände jag att det inte alls var lika skönt. Så när som på en sista musikalredovisning på skolan på måndag kl 11 så är vi färdiga nu, allt är över. Om allt går som jag vill är det bara en vecka kvar på sista terminen. Eller, är det det jag vill? Det är så fantastiskt med teater. Jag älskar det. Att få förmedla en berättelse som berör publiken, får dem att fundera...

Och all fin kritik vi fått.

Det handlar ju bara om att välja. Våga säga vad det är man vill, att våga fråga... Vill du att jag ska stanna? Ska det vara så svårt?

Nej, du vill inte...