Renovering av lyan.

Det är vid sånahära tillfällen man verkligen saknar ett eget ställe. Jag vill tapetsera upp varenda en!

Nu har jag provat allt.

Sådärja.

Nu har jag flyttat till studentkorridor med tillhörande gemensamt kök. Vilket betyder att jag bott hemma hos mor och far - liten etta med kokvrå - sambo i tvåa - stort hus - singel i tvåa - stambyteskontrakt - kombo i en etta i tredje-/fjärdehand och så nu korridor. Finns det mer att uppleva?

Får jag.

Fan, jag skulle ju inte alls fastna med gitarren, utan jag skulle ju kolla på en film som jag hyrt. Möte i Toscana. Den är säkert skitbra, men här sitter jag och tar öppna ackord och känner mig som en världsstjärna. Inte alls, men jag kan sjunga sakta sakta till mina knackiga ackord. Och känner mig... stolt. Får jag. Min visa till Vis- och lyrikkvällen i december. Min dikt har jag också hittat! Två finfina dikter, från 20-, 30-talet tror jag. Nu är det bara en monolog av Strindberg som jag ska hitta och lära mig utantill, till på måndag.

---

Snart är det dags att jobba igen. 12-20 i dag och 7-17 i morgon. Behöver sömnen, för att vara pigg till i morgon eftermiddag då jag vill ut och springa en runda. Första intervallpasset i dag kändes så skönt! Jag älskar att jag kommit igång att träna.

Det ska bli spännande att jobba. Ska jag ge ut mitt nummer, eller inte? Jag blir alldeles för nervös. Det är trots allt uppenbart en flört. Helt klart. Varför gjorde jag det inte i dag, eller, varför var det så lång kö just då. Hm. Jag kanske inte borde...

Ny hobby.

I dag köpte jag en gitarr. Min första. Jag har sagt att jag ska köpa en gitarr sen i våras, i dag kändes det som att det var rätt dag att göra det. Sådär tio minuter innan Jam stängde. Jag har inte kollat kontot. Inte räknat på budgeten. Bara att det kändes som en bra dag i dag.

Det svåra är bara att lägga den ifrån mig nu när jag efter sju svåra år lyckats stämma den med hjälp av appar, Youtube och hemsidor. Jag har också spelat min första låt ikväll (förutom i feel it in my fingers): Good Riddance. Punkpop for life!

Nu!

Jag visste att jag skulle åka limousinkaravan. Inte att det skulle vara från en retreathelg.

Andra dagen.

Det uppstår en märkvärdig relation mellan människor som läser varandras självförfattade begravningstal för varandra, och som man läst sitt eget högt för.

I kväll är det fullmåne. Kristallskålarna vibrerar ännu och min mage är full av god vegetarisk mat. Några timmar kvar i fridens näste för att ta med mig en uppfylld verktygslåda med mig hem.

Okaos.

Okej. Okaos.

Än så länge är det inte ett endaste kaos. Lugn och frid, god vegetarisk mat och discodans. Ja. Discodans. Haha. Abba. Trance. RnB. Och indianskt. Så skönt, roligt, svettigt.

Nu ska jag ägna resten av kvällen, tidiga natten till att rannsaka mina styrkor, färdigheter och naturliga talanger. Hujedamej.

Änglagård - den sista sommaren.

Jag vill inte gå av tåget för då är jag framme och jag vill inte. Änglar och inre ljus. Jag är inte mottaglig. Inte nu. Inte med mamma. Jag tror på riktigt att det kommer bli kaos. Jag vill inte.

Snurr.

Det är svårt att sova när tankarna sätter fatt. Jag har så svårt att släppa rädslan av att inte komma iväg. Och att jag inte kommer att kunna göra allt i livet, som jag vill. Frankrike. Familj. Läkare, i Sverige/Polen? Vad vill jag egentligen med teatern, och mimen?

Och mitt i natten ligger jag och funderar över glosor jag kan använda när jag står på mitt extraknäck på vischan och säljer baguetter.

Jag tror att jag ska försöka sova ordentligt nu. Upp tidigt för att hinna springa innan jobbet och efter 5h i kassan bär det av mot hemlig destination för en helg med mor och syster. Tåget går 15.00 - det är det enda jag vet. Och att jag ska ha med bekväma kläder. Hua. Blir nog bra. Kanske.

Croissanter och böljande lavendelfält.

Nej. Jag vet vad jag måste. Det finns inga alternativ.

Frankrike - du måste bli min.

Efter en härlig frukost på Petite France, som tog slut alldeles för fort (och då menar jag både maten och själva pratet och tiden), är jag än mer fast besluten. Det är någonting magiskt. Och om det sen i verkligheten inte är lika magiskt, nej, men låt mig då upptäcka det och få leva i verkligheten. Drömmen kommer alltid att finnas där och inte som en sån där härlig dröm som är fantastisk att fantisera om utan en sådan som jag alltid kommer att ångra att jag inte provade på. Min dröm om Frankrike växer sig bara starkare och är intensivare än jag någonsin trott att jag skulle drömma om något land.

Jag ska göra mitt bästa för att verklighet blir dröm och att dröm blir verklighet till våren.