Sportlov.

Nu har jag varit hemma i fyra dagar. Det går väldigt fort och känns väldigt skönt att vara hemma. Än så länge har det mest varit fest och slappande och frisörsbesök. Jag kom lagom till lunchen hos mormor och morfar i fredags, åt efterrätt och lät maten smälta innan jag drog igång första löppasset. (ja, nu jävlar.) Att sen börja förfesta leder väl bara åt ett håll men skam den som ger sig. Bästa-stället-i-stan fick besök av oss när vi slutligen bestämde oss för att dra till stan. Thaivännen drog hem med nattbussen, jag drog åt motsatt håll och syrran åt ytterligare ett. Detta lilla snedsteg gjorde ju att helgen inte alla blev som jag hade planerat utan slutade med soffläge hos mormor och morfar hela lördagen och ingen fisketävling alls. Oro över lillsyrran som inte går att kontakta förgyllde knappast bakfyllan. Piggare blev jag däremot när jag fick i mig en Treo och kände att jag äntligen var på g igen. Du ska väl inte dricka alkohol idag igen förmanar mormor. Nej, det ska jag inte. Vi får se vad som händer... Ojdå en öl slank ner och då kan man dricka mer. Jo, visst fick jag i mig yoghurt först och senare en halv pizza och tog det lugnt med ölen tänka sig. Däremot förärades sämsta stället i stan med våra surt förvärvade pengar och det utdelades ett antal sura miner p.g.a. valet av lokal. Men så fint jag mådde på söndagsmorgonen.

Men att jag inte lär mig att boxen är en fiende och att mat i magen är den gyllene regeln.

De hänsynslösa.

Jag måste bara skriva. Egentligen hinner jag inte för jag borde gå och sova för att så fort som möjligt kunna sätta mig i bilen och köra hemåt. Jag längtar nåt fruktansvärt och borde kört i dag.

I dag har jag mått så fruktansvärt dåligt, fast inte konstant. Men det har pendlat och ett tag kändes det riktigt bra men så kom bara allting tillbaka och kändes etter värre. Jag har bara varit negativ till allt mina klasskompisar sagt under fikat och mått ännu sämre och blivit ännu mer otrevlig som en ordentligt negativ spiral.

Det har verkligen blivit tuffare under utbildningen. Det gäller att utmana sig själv och det pushar verkligen vår nuvarande lärare oss att göra. Vi börjar allt mer tycka om honom och lita på att vi kan göra som han säger till oss. Dagens största utmaning handlade om att experimentera med hur man beter sig när man håller på att dö, eller något håller på att dö i ens armar. Tack för den. Vi började försiktigt men skulle sedan preppa och elda upp oss själva både fysiskt och psykiskt. Alla sprang till slut runt i rummet, hoppade, skrek, puttade på varandra, slog i väggarna, . Bilder kom tillbaka från sommarens olycka och jag var på väg att släppa fram det men vågade inte riktigt... Jag var med i en grupp på tre eftersom vi var ojämnt vilket gjorde att vår grupp haltade lite eftersom man var tvungen att vänta in och stå över. Jag kände att jag stod på kanten, på väg att trilla över men hann inte, eller lyckades jag inte tajma mig själv.

Därmed har jag gått runt resten av eftermiddagen och kvällen och haft kvar känslan i kroppen. Ett ordentligt löppass, eller helst ett boxpass hade förmodligen löst det hela men med min onda hals som kommit tillbaka vågar jag inte. Jag går istället bara runt och är ledsen och arg och irriterad och... Har hemlängtan.

Brevet till Mor.

Övningar i uppmärksamhet, närvaro, läsa mellan raderna och idag la vi till en aktivitet. Man skulle göra någonting (och det var på riktigt) samtidigt som den andra iakttog och man själv skulle vara närvarande, men upptagen. Ett tips var att skriva ett brev. Mitt adresserades Mamma.

Och jag ville så gärna skriva ett brev till mamma. Hon har gjort det igen, eller är det jag. Kan hon inte bara vara min mamma, bry sig om mig, ägna sig helt och fullt åt mig och känna? Jag vetvetvet att mamma älskar mig, att hon bryr sig. Och jag vetvetvet att hon är en annan person är enbart mamma. Mitt problem är att jag har svårt för den delen som inte är mamma. Den delen är barnslig och självupptagen. Orolig och bekräftelsetörstande. Min mamma är stark och självständig. Bilden går inte ihop. Klok - naiv.

Hon kom på besök i lördags kväll. Jag visste ingenting men hennes bror visste. Det var en överraskning till mig och jag blev så lycklig när jag fick se henne, äntligen fick krama henne. Vi hade en supermysig lördagskväll med stek och potatis och Melodifestival och popcorn. Efter det var jag tvungen att åka hem och på söndagen sågs vi en timme efter jobbet innan jag var skulle iväg på ett möte. Jag frågade henne om hon inte ville komma ut till mig senare, framåt kvällen. Ja (njae), vi får se/höras... Hon låter det nog sjunka in och mogna, hon kommer så klart. Det blir för sent svarar hon när jag ringer efter mötet, och det handlar om vi kunde ses senast klockan sju.

Jag blir besviken när jag inser att det inte alls handlar om att hon har kommit enbart för att hon vill vara med mig, vara hos mig. Jag är tacksam över att hon inte tar för givet att hon kan sova hos mig utan att fråga men jag hade så gärna velat att hon skulle fråga om hon fick sova åtminstone en natt hos mig. Hon fortsätter med att fråga om jag kommer förbi på vägen hem. I går fick jag ett sms med frågan om jag ville komma efter skolan. Jag hinner inte ljög jag. Sedan får jag reda på att hon skulle till Åland i dag. Jag ska till Åland sa hon. Vill du ta min bil hem på torsdag? Vi stannar nog till söndag. Vi? Självklart skulle hon inte till Åland själv.

Jag saknar min mamma.

Bland morotskakor och laxröra.

Vi sitter på vårt Central Perk och snackar om allt, som vanligt på tisdagar. Jag hamnar ut på kanten med en person som jag inte riktigt kan hantera och känner att jag fegt, som vanligt, gärna undviker att prata med den personen istället. När jag inte står ut med mig själv försöker jag bjuda in men undrar nästan direkt varför jag ens gjorde det. En sådan person som gärna kramas och klappar och är snäll men det känns inte riktigt naturligt. Då kryper det i mig, jag som har svårt (har jag kommit på) för spontan närkontakt i vardagssituationer i vanliga fall. Jag jobbar på det, men det är inte lätt. Jag vill ju gärna kramas hej och hejdå och hela köret men jag... Ofta känns det inte naturligt. Och precis som vi har fått lära oss: Man ska inte spela.

En klasskompis har bestämt träff med två kompisar som trillar in efter hand. Våra klasskompisar trillar ut efter hand och vi blir tre kvar plus de två tillskotten. Jag tycker alltid att man är lite dryg om man sitter och snackar om sitt utan att alla kan hänga med men uppenbarligen tyckte inte klasskompisen mitt emot mig det. Nej, för vi hamnar i en diskussion kring den grundläggande tekniken där han har uppenbara problem med att förstå bakgrunden, meningen eller nyttan av tekniken vi arbetar med. Jag försöker svara på sätt att avrunda diskussionen för att istället få en gemensam. Jag går och hämtar vatten där det passar för att kanske börja på något nytt när jag sätter mig igen. Jag söker kontakt med min andra klasskompis för att halka in i deras diskussion. Men inget arbete var lönt.

Jag skulle kanske bara ha stannat hemma från fikat idag. Eller rättare sagt åkt hem direkt. Jag visste ju att ensamhet och viss reflektion var det jag behövde men ändå inte.

Jag fick på näthinnan dock med mig en bild av en av de där kompisarnas jävligt heta mun. Det är spännande hur man gradvis börjar se ett nytt ansikte hos en person och hur snyggheten kan utvecklas efter hand. Jag ska be om en fest i studentkorridoren.

Brister i kvartandet.

Jag vill så gärna skriva om helgens bravader. Jag vill så gärna skriva om dagen i skolan och alla känslor. Jag vill så gärna skriva om min mamma. Jag vill så gärna kolla på Gynekologen i Askim, UR: Sexualkunkap och UR: Hotellpraktikanterna.

Men jag måste sova. Jag har snittat drygt 4,5 timme per natt denna helgen. Dessutom är det anställningsintervju på G i morgon.

Gubbe.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Jag älskar.

Jag kom inte långt i boken idag. Efter det en timme och fyrtio minuter långa samtalet med mamma på morgonen var jag inne i ett annat tempo.

Jag beställde Dramer av Tjechov, en synonymordbok och Folkets Hus. Och när jag skulle gå och handla tog jag en promenad istället. Det snöade så vackert och kvarteren var så vackra samtidigt som de var sorgliga och lyckliga och fyllda med hopp, drömmar och vemod. Det var kallt men varmt. Och jag bestämde mig för att helt ogenerat gå och fika med mig själv.

Det är svårt att vara kvar i sitt eget tempo och helt strunta i omvärldens. Jag slog mig ner bredvid en tant. Kaffet blandades med grädde. Jag njöt av min semla. Jag tog (nästan) helt utan att skämmas en påtår utan att veta om jag fick. Och tittade ut på omvärlden.

Nu håller jag på med storkok, ska duscha, köpa en cider, åka på After Work (helt ogenerat utan att ha jobbat). Jag älskar.

Börjar från början.

Kärlek - Hur fan gör man?

Ja, jag lovade (mig själv) att läsa den igen. Nu börjar jag. Från början.

Och så får jag se var jag kommer ut och när.

Sanningen är...

att det känns som att livet går i hundratjugo för tillfället och att jag lever varje sekund.

Kall och hungrig.

Jag blir alltid så jävla förbannad och besviken när folk säger en sak och gör en annan. Har jag sagt nåt så gör jag det, banne mig. Det spelar ingen roll vad det handlar om, stort eller smått...

Nu är jag frusen och hungrig, och rätt ensam. Längtar bara till min säng och imorgon. Då ska jag träffa min supervän som aldrig sviker.

Published with Blogger-droid v1.6.5