Min kamera är tillbaka 3.

Det var häng, shopping & fika. Det var Newcastle Brown Ale, vin & drinkar. Det var ost, torra brödpinnar, kex & frukter. Det var ytterligare en kväll som hade allt.

Min kamera är tillbaka 2.

Sommarkvällen på Hjältarnas och Krigarnas ö hade allt.

Min kamera är tillbaka 1.

Det märks att man är på Gärdet när man möts av en stor på ballong när man går utanför dörren. Innan jag hann få upp kameran hade den stigit så mycket. I dag såg jag ett reseprogram från Marrakech där de upplevde soluppgången över Atlasbergen ätandes champagnefrukost, i en luftballong. Det såg mäktigt ut. Nästan som över Stockholm, säkert. Jag gillar sommarfötter och mitt nya orange nagellack. Och jag gillar huset som kommer att få sig en rejäl omgång inom en snar framtid, då min kusins familj tar över det. Potential, brukar det kallas.

Ja, späd på bara...

Självklart kommer det ett mms i dag med en bild på köksbänken i mitt kära hus med skåpsluckor ditsatta med beslag och allt. Bara för det här? Fint var det allt, precis som jag hade tänkt mig. Men det känns ändå bra något sätt, jag vill ändå att det ska bli färdigt och tjusigt.

Tusan.

Jag skulle ju tagit mig till biblioteket vid lunchtid i dag och läst lyrik.

Början på matkontrollen.

Mina matfunderingar tog fart under och efter en promenad runt Djurgården i söndags. Vi pratade om ungefär samma tankar, om samma erfarenheter och när man uttalar någonting högt och lyssnar på vad man själv säger inser man var man befinner sig och om man är nöjd med var man är.

Mamma nämnde, när jag träffade henne senast, att om jag ville prata med någon som kämpat med socker kunde jag ta kontakt med en bekant mamma pratade med emellanåt. Jag har haft det i tankarna sen dess men har inte vågat ta steget. Och funderat på ingången. I söndags tog jag kontakt och det var så skönt att prata vidare om sockerkaoset med någon som förstod och börjat bearbeta. Och att få insikt och bekräftelse. Och hopp, mod och verktyg. Verktyg nr 1: mål och skafferirensning.

Hela affären kantas av mina gamla misslyckande, att jag så ofta har kommit en bit på vägen för att bara falla tillbaka och förlora det jag kämpat för, i en vecka eller ett halvår. Jag samlar tankar och mod för att denna gången lyckas med balansen mellan att tillåta sig att falla utan att det är ett misslyckande och att ha ett stadigt mod och fokus på mål och vad jag själv vill.

Matkaos.

Mitt bakande. Mitt glassbegär. Mitt godisälskande. Mina shakes.

Jag vet inte var jag befinner mig. Jag brukar säga att om det bara var någonting som jag inte tyckte om. Någonting som jag kunde låta vara och om jag kunde vara nöjd och om jag kunde låta bli att ha en så romantiserad bild av fikastunder och sluta älska stunderna längs vattnet med en mjukglass i handen och vackert sällskap bredvid.

Men det låter samtidigt hemskt. Ber jag mig själv att sluta njuta av stunderna jag älskar? Men jag tror ändå att jag måste ändra bilden. Av mig själv, av stunderna. Sällskapet är precis lika vackert utan glassen och en kopp kaffe smakar gott när man njuter det tillsammans med någon man tycker om.

Vad är det som jag vill ska komma ut av bearbetningen av det som jag ser som ett problem? Kontroll istället för kaos. Och att släppa mitt dåliga samvete och att inte se på det som svart eller vitt - lyckas eller misslyckas - bra eller dålig människa.

Hade jag haft en annorlunda förbränning hade jag nog aldrig reflekterat över mina matvanor och inte mått dåligt över dem (nog). Men nu är min metabolism som den är och min bild över hur jag vill se ut och hur min garderob ser ut och storleken på min plånbok som dessutom inte tillåter mig att köpa en garderob i en storlek större. Men samtidigt så handlar det om kontroll, och inte kaos.

Mitt första steg: Att tänka. Vad är det jag vill åt, vad är mitt mål, vad är jag beredd att uppoffra (=avstå från, försaka, ge upp - negativt? ja.) & ska jag verkligen rensa skafferiet?

Saknaden av materiella ting.

Mitt inredningsintresse har av kanske naturliga skäl minskat till nästan noll under våren. Okej, jag har fortfarande hundratals vill-haprylar på en inre lista och skickar längtande blickar på porslin och skolplanscher. Men inte alls på samma sätt och jag tycker inte alls att inredningsbloggarna är lika intressanta längre även om jag fortfarande läser dem. Jag har liksom inget sätt att uttrycka det på längre och ingenting att planera för. Jag köper inte längre magasinen som jag nästan inte kunde leva utan men bläddrar om jag kommer över ett exemplar.

Tills i söndags. Jag har kollat in den ett tag men just i söndags kände jag att jag var tvungen att köpa den. Hus & Hem har kommit ut med specialtidningen Retro. Och allt mitt sug kom tillbaka och jag saknade mitt fina fina fina fina hus så mycket. Och saknar fortfarande. Jag älskar det. Och saknar det. Och illusionen av mitt liv. Illusionen.

Det kan vara så att de materiella tingen är en symbol och illusion av ett särskilt liv.

Ibland tänker man samma sak.

I lördags fortsatte den fantastiska helgen med att det gick ganska bra på jobbet och att jag fem minuter innan jag slutade blev uppmött av (kanske utan att ranka men ändå) min bästa (barndoms)vän och hennes manliga bihang, den bästa man kan tänka sig.

I torsdags eller kanske till och med fredags tänkte jag jag lika gärna kunde fråga henne även om jag var säker på att hon skulle vara upptagen, borta eller jobba om vi inte kunde ses. Och att då mötas av att hon tänkt samma sak men inte hunnit med att kontakta mig kändes som varm fårull. Hon tänker på mig också. Saknar mig också.

Och vi hade en skön eftermiddag på gatorna och i butikerna på Östermalm (vilket kändes lite småsjukt med tanke på våra vänstervridna hjärtan). Vi åt och drack i Kungsträdgården och köpte ost, kex och groggvirke innan jag spontant följde med dem hem till deras vackra förort och mer än hemtrevliga lägenhet. Deras snack om ett framtida hus förstärkte fårullskänslan och jag kände att därdärdär kommer jag att trivas. Oavsett var det kommer ligga och oavsett vad det är för hus. Vinslatten och deras himmelskt goda improviserade sommardrinkar tillsammans med ostar och knäckebröd och allt skönt prat som ibland blev allvarligt (och delvis berörde den tudelade uppfattningen om högstadiet) gjorde att jag aldrig ville åka hem. Men jag gjorde det ändå. (och glömde min kamera) Och var på jobbet klockan åtta dagen efter.

Ett tacksms dagen efter värmer och bekräftar.

En uppskjutning mindre än NASA:s.

I fredags bara gick tiden. Och ju mer av dagen som försvann desto jobbigare var det och jag ifrågasatte mig själv och mina val mer och mer. Så var det dags att ge sig av till Hjältarnas och Krigarnas ö och min krigardrottning, och väl där kändes så klart allting bättre. Precis vad jag borde vetat att det skulle bli.

Det var den perfekta starten på helgen och ett avstamp från mitt svårmod och min negativa spiral. När vi efter letande och packande, Discoverys uppskjutning, kaffedrickande och mat- och pizzahandlande väl kom ner till vattnet satt vi bara där och chillade, precis så som man chillar. De badade efter ett tag och sen spelade vi kubb. Det bör nog även tilläggas att Krigardrottningen och jag vann. Så klart.

Det enda negativa med kvällen var att det var ett slags avskedssammankomst eftersom Krigardrottningen drog på krigarläger i två veckor och kommer tillbaka till stan samma kväll som jag på morgonen åker till det lilla landet med de små rikena. Kanske kommer hon då på besök. Kanske.