Bakåtblick.

När det händer saker på riktigt. Och det verkligen är kaos, då är det svårt att skriva. Fast jag har så mycket som vill ut och som jag vill sortera.

Det har varit en blandning mellan allting den senaste veckan. Kaos. Kärlek. Stillhet. Lycka. Och lite mer kaos.

Isarna.

Det känns som att tiden står till, att en timme tar en vecka, som om visarna på klockorna går bakåt och att man måste skaka om kalendern.

Men det är inte riktigt sant. Hela dagen går utan att jag gör någonting alls. Det är redan den åttonde juli och jag hänger inte med. Jag vet inte vart jag ska, inte om jag kommer komma dit men jag vill. Väl?

Var är engagemanget? Lyckan, glädjen, kärleken.

Facit

Senådåånuådååsen.

Jag tror att man ska låta bli att fundera så mycket över varför det blir som det blir, var som det var och varför det inte blir som man vill. Det är bara så svårt att sluta.

Om jag vill någonting riktigt mycket så blir det tvärt om - borde det inte vara tvärt om. Vill man det inte så rysligt mycket så bara händer det.

Jag tror jag ska krypa ner och inte tänka någonting alls utan bara vara. Fast jag kan inte.

Den enorma Salong ett.

Ytterligare en kväll på Saga, den vackra gamla biografen jämfört med tråkbiostaden Sergel. Samma tid, samma salong, samma film. Helt ensam var jag självklart inte i salongen men helt utan sällskap. Det var första gången som jag gick på bio själv. Det kändes inte konstigt, bara helt naturligt och skönt. Jag tecknade medlemskap i Satans Bioklubb för poängens skull och gick miste om gårdagens 235 poäng. Satan, som sagt.

Kronjuvelerna är ett mästerverk med de vackra kostymerna, de trollska och skitiga miljöerna men främst tack vare berättelsen och de udda, sanna och mänskliga karaktärerna. Varenda en av dem.

Hade jag varit rik hade jag gått på bio i morgon också. Samma tid, samma salong, samma film.

Torkade tårar.

Scenerna mellan Pettersson-Jonsson och Fragancia var för vackra för mitt eget bästa. Jag är en sucker för sagor - det kan vara sant.

Avlägnsa skratt.

På en sten i sommarnattens värme eller kyla önskar jag att skolan startade igen. Så jag kunde sluta brottas med funderingarna över varför jag är just här, just nu. Jag tror inte på att jag kommer att bli någon Vikander, eller Portman. Inte Frode eller Dufvenius. Vill jag? Ibland tror jag det. Jag har tittat på för mycket film.

Så vad gör jag?

Våra barn.

Jag hade hunnit somna. Hade satt på ljudet på telefonen igen eftersom jag inte förväntade mig några fler sms eftersom jag inte väcker bara mig själv utan även min roomie om jag får sms. Jag har börjat överväga att stänga av telefonen på natten för de få tillfällena man verkligen verkligen behöver bli nådd och det inte kan vänta, de är så få. Och man hoppas att de aldrig händer.

Jag fick ett sms ni i natt som fick mig att vakna efter en halvtimmes sömn. Ett sms som borde göra varenda en i världen lycklig men som bara fick mig att få ont i magen. Och bli sömnlös. Ett mms rättare sagt med bild på ett litet huvud med en liten liten mössa på, ett datum, ett klockslag, en vikt, en längd och ett namn.

Med min lånetelefon vet jag aldrig vem som skickar sms eller ringer till mig och detta sms fick mig verkligen att börja fundera. Ett barn, nu? Nej, i helgen. Känner jag någon som väntat? Till en början kände jag mig som en dålig vän som glömt bort en födelse. Men, nej, hur mycket jag än funderade kunde jag inte komma på en enda vän som väntade på ett barn och som passade in på tiden.

Jag var tvungen att slå på datorn och söka på Eniro. Namnet och kartan var inget jag hade väntat mig och hade aldrig någonsin kommit på det hur länge jag än legat och tänkt. Allt känns så länge sen och avlägset. Namnet fick inte direkt min magkänsla att kännas bättre. Och funderingarna på varför hon väljer att skicka ett sms till mig snurrar vidare. Vad ska jag svara? Grattis - jag hoppas att ditt barn blir lyckligt. För det gör jag ju såklart. För barnet skull.

Vem som helst kan koka guld har jag lärt mig idag - det gäller bara att det är rätt tryck och temperatur och de rätta ingredienserna i rätt proportioner. Men vissa stunder önskar jag att det var svårare än vad det är att koka ihop ett barn.

Rabarberpajen.

Egentligen är den nog ingenting särskilt. Och den smakar alltid likadant. Mer eller mindre bränd är skillnaden. Men det är tryggheten. Stabiliteten. Och hon blir glad att man uppskattar den.

Den är sommar och middag hos mormor och morfar.

Maaten.

Det kan vara så att jag är besatt av mat. Kan vara så.

Vi bjöd mormor och morfar på frukost. Och de bjöd oss på grillat och hemgjord potatissallad. Och rabarberpaj. Värd ett eget inlägg. Besatt. Kan vara så.

Nattprojekt.

Mitt i natten påbörjade vi projekt Nagelförlängning. Det var här de små irritationsmomenten uppstod men resultatet blev fint och hållbarare än förväntat trots det lilla lilla missödet. Att glömma själva fixeringsvätskan.