Vi har haft fysisk preparation och dansliknande lektioner eller snarare rörelseträning. I dag var redovisningen för två fjuttiga kontorsarbetare som var lagom intresserade. Vi var i vilket fall mer än nöjda med vår prestation som började med stort tvivel och som utvecklats till att hela klassen har gjort en historia tillsammans där alla samspelar (tja, mer eller mindre, då). Jag älskar känslan av att klassen ger allt och att alla är duktiga på olika saker och ser saker från olika håll.
Som följer de flesta redovisningar så var det utvärdering även efter denna. Läraren sa bara ett ord till att börja med. Med allvar och eftertryck.
K-o-n-c-e-n-t-r-a-t-i-o-n.
Och jag vet att det är sant. Eller, som vi kom överens om, det handlar inte om koncentration utan om att acceptera att man ibland ser löjlig ut eller vad det kan vara som man tycker är obehagligt. Mitt fniss eller mina skrattanfall handlar i många fall om att skydda mig själv. Släppa på allt. Slutar jag med att skjuta det ifrån mig kan jag skapa mig ett eget språk och utveckla min fantasi och min kreativitet. Självförtroende och en självklarhet i att jag finns till och att jag får finnas till.
Jag älskar utvärderingar som faktiskt är utvärderingar. Som utvecklar och som kommer med sanningar som inte är så ulliga. För givetvis fick jag höra att jag var närvarande, en positiv kraft i gruppen och kreativ. Just att jag var kreativ och hade fantasi (som kunde utvecklas) blev jag glad över. Min kreativitet är min akilleshäl. Jag tror nämligen inte att jag har någon. Och det jag kreerar eller fantiserar tycker jag inte duger.
Jag hör hur det låter. Så banne mig att jag ska börja koncentrera mig nu.
