Lotus - ge mig styrka.

Jag förstår inte hur jag kan vara så desperat. Det känns som att jag utvärderar varenda man jag möter. Hur bra sambo han skulle vara. Om han skulle passa mig. Om vi kan flytta ihop och om vi kan skaffa barn. De allra mest intressanta brukar alltid plocka upp ett paket blöjor ur kundvagnen. Oftast i storlek Newborn, men inte alltid.

Jag gör mitt yttersta för att leva efter "Låt det komma till mig" och "Let go". Men definitivt inte när det gäller kärlek. Då är det som bortblåst. T.ex. är min polska läkare i Staden. Nej, jag har redan skrivit en gång förra helgen så det får räcka. Inte en bokstav. Men vänta kan man alltid göra. Vänta. "Let go"?

Knytnäven.

En klasskompis skrev i veckan på sin logg kaosåkontroll och pratar om att tatuera in kaos på knogarna likt love/hate. Kanske är hennes liv mer kaos än mitt. Kanske inte. Jag blev lite kall bara...

Säkert?

Egentligen skulle jag vilja skriva hela natten, om förmodligen helt ointressanta saker. Men det händer så mycket, samtidigt som det inte händer någonting och livet rinner bort, och kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig att flytta till Moskva. Nej, det har jag aldrig heller drömt om jag är bara ett med min Tjechov? Äntligen.

Jag har bokat på mig jobb även till lördag kväll. Som hjälp till att inte supa till det. Det är bra, annars hade jag bara tänkt: Jamen, nästa helg, då börjar jag. FFS. Ta dig i kragen.

Ja, jag borde gå men köttet är svagt.

Nej. Tvättid i arla morgonstund.

Stenåldern.

Att hjälpa far på distans med någon form av teknisk support är verkligen uttröttande. Han säger helt random saker som han ser på skärmen (denna gången mobilt bredband) och svarar inte på frågorna. Förmodligen för att han kollar på Sporten samtidigt.

Förhandlingarnas mästare.

Av flera olika anledningar tänkte jag att jag ska ha ett par vita månader, sådär fram till midsommar eller nåt. Idén kom från att pappa sa att han skulle ha det.

Det är fruktansvärt mycket kalorier i alla alkoholhaltiga drycker och jag måste överväga alla vägar mot ett smalare liv. Jag har helt enkelt inte råd att köpa en ny garderob... Vidare så tror jag inte att jag skulle klara det, och det är ju hemskt i sig. Jag tror att jag är allt för glad i detta berusningsmedel... Än vidare kostar det onödiga pengar och är i slutänden ett fördärv.

Det är inte på något sätt en produkt utav gårdagen eftersom jag faktiskt inte drack så mycket utan hade en fantastisk kväll och är inte mer än trött i dag.

Knorren på det hela är bara den att dagen avrundades med grillning och en (god!) öl i handen. Jag kan likaväl börja imorgon, tänkte jag... Och började fundera över om jag bara skulle begränsa konsumtion istället? Jag är en jävel på att förhandla med mig själv!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Som på film?

...det är bara att jag behöver någon att krama lite. Och när jag väl fått det så längtar jag efter passionerade kyssar, så som på film. Jag har sett dem i verkligheten, de som jag bara trodde fanns på film. Det var länge sedan jag upplevde det och därför trodde jag bara att de fanns på film.

Nu är jag trött och hoppas att jag somnar bums.

Tråkkvällen kom.

Hela veckan har gått så fantastiskt bra.. Jag har haft massa att göra hela tiden och känt att jag inte har hunnit med. Och så i dag. I dag kom dagen då det blev tråkigt. Eftersom det är torsdag fast fredag eller tvärt om så ville jag göra något roligt, vi skulle t.ex. ha spelat volleyboll i solen! Jag ville umgås med människor - hänga.

Och så händer det ingenting!

Jo, jag har hängt hela eftermiddagen med en kompis och käkat thai, köpt mig en löparjacka (och massa påskgodis), hälsat på syster och kollat på fotboll. Men kvällen då? Kvällen!?

Jag vill få ut allt utav varje dag. För att slippa tänka? Dunno! Kanske...

Trendig utan att jag visste om'att.

I dag har jag cyklat. Och, oj, vad jag har cyklat.

Jag älskar det! Det är inte riktigt lika roligt själv eftersom det är tyngre och går lite saktare men bättre själv än inte alls. Jag höll snitt på 25 km/h och jag är proud as hell. För att vara ensam, träningsuppehåll och allra första cykelpasset så... ja, stolt helt enkelt. Pappa, snälla, ring från Thailand och fråga om allt går bra så ska jag svara att jag har cyklat igen.

Får man ta cykeln med sig in i himlen? Eller åtminstone till Stan?

Det är jag som är mittpunkten.

I eftermiddag knåpade jag ihop ett perfekt blogginlägg. Jag kommer inte riktigt ihåg vilken knorr jag fick på det men jag tänkte ändå publicera baktanken med grundinlägget för att det visar på hur lång väg jag har kvar.

På väg från eftermiddagens fantastiska konsert, möjligen den bästa jag varit på någonsin (på ett helt annat plan än the Donnas, Marit Bergman eller Hives), hade jag kluvna tankar. Jag var lycklig i hjärtat av den underbara musiken, stämmorna som gick rakt genom kroppen och alla humoristiska inslag som faktiskt var roliga och fyndiga men samtidigt var det två händelser som fick mig väga över till den onda sidan.

Jag vet det sedan många tidigare händelser: Jag vill vara världens mittpunkt. Jag bara vill det. Hela världen ska snurra runt just mig.

1. Om jag tycker att en pojkemankille är snygg, het, intressant och dessutom snäll - varför tycker han då inte att jag är det - helst gånger fem (men det kan räcka med lite mindre)? Nu kan jag inte ens hälsa på honom normalt efter förra helgen då han visade mig noll intresse och måste helt enkelt ignorera honom samtidigt som jag måste ha stenkoll på om han kanske kollar på mig och i fall han kanske eventuellt skulle ta kontakt. Nej, luften var stendöd, inte en vibration. Kan det vara för att jag sänder ut Want Me!? Allt jag vill är att kolla på tv.

2. Denne snygge pojkmankille är vän till min klasskompis som det idag uppenbarade sig för mig hade bjudit en annan klasskompis som dam till sin bankett. Ja - I got hurt. Varför med henne, vilket jag delvis förstår, men samtidigt inte... För se, hela världen ska helst kretsa runt mig. Han ska självklart helst ha bjudit mig till banketten, inte för att jag kanske vill gifta mig med honom utan för att jag minsann aldrig har varit på bankett. Fast främst för att han skulle ha haft mig som First Choise.

För se, jag vill helst vara hela världens mittpunkt.

Kulturen och människan.

Att ha extremt bestämda åsikter och dessutom vara medveten om att man inte har ett enda argument eller belägg för att man tycker det man tycker utan grundar det hela på att Ni känner ju mig, det är sjukt ologiskt blir jag bara arg på. Du må vara en bra vän, en av de bästa, men jag blir så arg.

Att det så handlar om kultur(yttringar) eller om att snygga brudar har det lättare i livet - doesn't matter. Jag är Väl medveten om att jag själv har bestämda åsikter och att jag tycker att alla andra ska tycka som jag eftersom det är rätt men det går inte föra ett samtal med någon som bara tycker någonting för att den bara har bestämt sig för det utan att veta överhuvudtaget varför.

Jag och kultur... var svaret på frågan om hon ville följa med på en konsert. Förklara bad jag. Svaret Jag vet inte, det är i alla fall ingenting som jag vill betala för svider en aning i vännens hjärta när det är precis vad hon hoppas att kunna sysselsätta sig med.