Och om jag ska vara positiv...

har jag blivit kallad begåvad av min lärare på utvärderingen. Det känns såklart bra. Men han pratar säkert strunt.

Och när det var sagt...

måste jag beklaga mig över min bostad. Den kvinna som flyttade från denna lägenhet var inget annat än en slug orm. Just nu är det ett helvete och jag kommer med stor sannolikhet utveckla astma och annat sattyg. Det sista jag gjorde innan jag lämnade hemmet var att damma diverse hyllor och andra ytor. Det första jag möts av efter 12 timmars frånvaro är ett tjockt lager av äckelbyggdamm. Med fyra stora starka och en jäger är det nog för att brista i gråt.

Helvetes damm.

Just got to say...

Hundrade inlägget.

Livet går vidare.

Istället för textläsning har jag ägnat mig främst åt Betapet - denna drog. Inte nog med det - trickens långa färd förgylls av AngryBirds - RIO-versionen. Jo, jag är nog fast, jag.

Annars försöker jag pressa mig själv till att mumla meningar som Jag har har älskat honom i sex år, jag älskar honom mer än jag älskade mig mor eller Jag går ofta fram till honom, börjar själv tala till honom, ser honom i ögonen. Jag har inte någon stolthet kvar längre, inte några krafter att behärska mig. Jodå, det ska fastna till imorgon. Det ska.

En i klassen har bestämt sig för att satsa på Hollywood (fast det har hon inte sagt i klassen). Oj, vad liten jag känner mig då. Barnslig. Jag som tycker att dagarna i källaren flyger förbi, att jag utvecklas och kämpar. Man ska inte jämföra sig med någon annan, och jag är verkligen inte hon. Men visst känns det fjuttigt, jag som inte varit på en enda audition. Mer än till skolan, då.

Dessutom anordnas det någon form av festlighet i källarlokalerna till helgen. Och jag kanske inte kan gå, jag som sett fram emot mitt dekadenta leverne. Typ. Jo, det kan jag väl lika väl erkänna. Fast just nu känner jag att jag bara skulle behöva någon att krypa upp i soffan med. Någon att kolla på film med och likt No Strings Attached somna spoonande fullt påklädd efter att jag fått en mensmix-cd. Ja, tack. (Ja, nu har jag ju inte PMS eller något annat jobbigt men det är tydligen något som är modernt.)

Så, imorgon är det 1800-talsishkläder på och bara agera ur nuet. På onsdag är det uppspel.

Tänker inte åka hem igen.

I princip så fort jag träffar mor ber hon att vi ska umgås under veckan när jag är hemma, för hon åker till Köpenhamn på skärtorsdagen. Hon ska gå en utbildning och det är första tillfället. Fine, fast tråkigt... Sen lägger hon till att hon åker hellre till Köpenhamn än sitter själv över påsk. SJÄLV? Tack. Nej, för hon kan ju inte veta att jag ska åka hem över påsk. Och så är det Jag som är egoistisk. Klart att hon ska på utbildning men att lägga till det sista? Och så är det Jag som tar saker och ting för givet?

Att jag ska bli arg, besviken eller ledsen så fort jag träffar mamma... Från hennes sida är det bara jag som inte förstår hennes livsvärld men att hon mycket väl förstår sig på min och förstår hur det är att flytta till ett nytt ställe. Hur kan hon veta det?? Och hur ska jag hinna med när hon ständigt personlighetsutvecklas och säger en sak men visar något annat?? Pappa sa dessutom att han åker iväg en dag tidigare nu så vi får ännu mindre tid att träffas...

Varför ska jag ens komma hem? Jag har visst blivit vuxen. Livet är inte som när jag var barn, även om jag önskade att vissa saker var det.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Den som väntar på något den inte vet...

Efter lektionen hade jag två mms som väntade. De fick mig att tokle så jag var tvungen att behärska mig. Vad ska folk runt omkring mig annars tänka?

Bara svälj det.

Jaha, allt för att plåga mig själv så loggar jag dessutom in på msn för att få svar. Och ja, det kom. Jag vet inte hur ärligt det är men jag sväljer allt med hull och hår bara för att det är enklast. Och så tänker jag Gå inte i fällan igen, just don't men det är som att jag inte lyssnar på mig själv.

Han verkar humanare. Men varför skulle det ha skett en förändring? Det är bara snack för att få mig på fall för hans egen skull. Jo, jag får bekräftelse tillbaka men vad är det värt egentligen då jag egentligen inte tror på den?

Har jag öppna ögon eller lurar jag mig själv?

Hårda helger i Storstaden.

Stambytsstäd av halvfärdigt kök - till jobbet oplanerat - tillbaka hem - upp och jobba lördagsmorgon - mormors lördagsstek - uppvisning av mitt centrum och lägenhet + fika på konditoriet - snabbslutstäd - panikshopping av danslinne - förfest - Ett ställe - huvudet på kudden 4.15 - alarm 7.15 - fruktplock - mormors köttbullar - glass - somna bland gosedjur - hembakta bullar hos bästaste bästa till MM - Nu Helt Slut.

Och hur kan en så het människa inte be om mitt nummer efter all dans och flört?! Varför jag inte frågade själv? Too proud!

Pappa ringde.

Vi ska städa ut hos farfar på söndag. Är det något som du vill ha?

Vad är det för fel på dig?

Jag stör mig som fan! Vad är grejen med att höra av dig om du sagt upp bekantskapen med mig sedan flera månader. Att skriva och fråga hur det står till och sedan inte svara när jag efter flera tankevarv faktiskt svarat dig (vilket jag impulsivt ville från början). Ja, jag var på väg att glömma dig, ja. Så vill du inte mig någonting, låt mig vara!