Genom skolan fick vi erbjudande om att gå på en gratis föreställning som i går visade sig vara deras första rep efter ett långt uppehåll. Det var en högstadie- och gymnasieföreställning om olika typer av missbruk och jag blev sjukt imponerad. En schysst blandning mellan teater och förinspelade videosnuttar och med tre skådespelare. Ärligt så gillade jag inte tjejen. Det kändes mest gapigt och överdrivet stockholmskt även om det kanske var meningen. Jag gillade det inte i vilket fall. Däremot så kände jag narkomanens ångest och ex-fotbollsproffsets storhetsvansinne, ständiga snedtramp och vilja att börja på någonting nytt.
Det där, det där kände jag att jag skulle kunna göra, att jag vill hålla på med samma sak. Jag var rädd att jag skulle bli avskräckt (hey, jag har varit på teater förr...) på grund av rädsla att inte räcka till. Men jag blev mest avundsjuk och tänkte att jag hade kunnat ta tjejens roll. Om jag blev smittad av storhetsvansinnet? Kanske lite...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar