Farväl.

I söndags direkt efter jobbet halvsprang jag till tunnelbanan för att hinna att ta farväl av en av mina allra bästa vänner. Hon stod och väntade på mig utanför lastbilen där hennes föräldrar stod och småtrampade. Jaha, då kan ni säga hej då till varandra så kan vi åka sen. Panik! Vadå, nu? Direkt? Jag ville inte släppa henne och insåg att det faktiskt har blivit verklighet det som vi pratat om så länge. Hennes föräldrar hoppade in i bilen och vände på den för att göra sig redo. Kommer du? Nej, jag ville inte alls att hon bara skulle åka i från mig. Jag måste gå nu. Vi hörs på telefon innan jag åker! Och där stod jag då med min cykel, en kasse med torrvaror och tårar på kinden. 

Kvällens impro gjorde att det kändes bättre ända tills jag var tvungen att åka förbi hennes station igen på väg hem. Jag saknar henne!