Vakna 2.

Vakna, ja.

Klockan ringde 05:30. Kl. 07:58 kliver hantverkaren in genom dörren och jag inser att jag började jobba 28 minuter tidigare. Dagen har således präglats av min 1 timme och 32 minuter sena ankomst till jobbet.

Imorgon ringer klockan 05:00. Både mobilen och väckarklockan.

Så kass.

Vaknade en halvtimme efter jag börjar jobba av att hantverkaren kliver in genom dörren. Och jag bör gå hemifrån en timme innan jag börjar. Förväntar mig ingenting mer än skit av dagen + mimproduktion. Hoppas den vänder åt mig.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Vakna.

Efter sisådär två timmars filmmanusskrivande och med en ganska mör hjärna hamnade jag på Aftonbladet.se via en av Sveriges största trendbloggar. I artikeln som jag fastnade i stod sanningen om min generation, ja, den blåsta generationen. Jag har känt det förut och jag känner det igen. Vi är den blåsta generationen.

Jag hoppas på ett snart uppvaknande och en förändring. Jag är trött på allt egoprat. Jag skulle inte ha något emot att hjälpa till med väckningen. Jag ska klura ut hur.

Ledig helg.

Natten var kort, i natt igen. Sisådär 4 timmar, kanske fem. Dagen desto längre. Upp - spinning - duscha och upptäcka att de rena byxorna ligger hemma. På med svettshortsen igen över min nyduschade kropp. Köpa löpardojs för en tusendels miljon och så in till stan. Grovslipa på avslutningsshowen och kolla på slutproduktion. Nu experimenterar jag med hur pass hög sockerpeak jag kan lyckas få innan jag ska sova och funderar över om det blir någon löparrunda i morgon bitti.

Ja, i lördags körde vi piratmaraton och kollade på alla Piratesfilmerna, åt tacos, drack portvin, mojito, och åt våfflor. Sen sprang vi för att se den senaste filmen i 3D. Efter filmen kunde jag inte låta bli att dra vidare till mina classies.

Uppsägningen.

Då kan vi även fortsätta med mina planerna om att säga upp mig. Nej, i kväll har det känts riktigt bra och klart att det varit stressigt men slitet har gjort nytta i rätt riktning och jag tror att jag börjar känna mig mer hemma rutiner och sysslor.

Jag hoppas att det inte bara var en tur- och lyckodag i dag.

Farväl.

I söndags direkt efter jobbet halvsprang jag till tunnelbanan för att hinna att ta farväl av en av mina allra bästa vänner. Hon stod och väntade på mig utanför lastbilen där hennes föräldrar stod och småtrampade. Jaha, då kan ni säga hej då till varandra så kan vi åka sen. Panik! Vadå, nu? Direkt? Jag ville inte släppa henne och insåg att det faktiskt har blivit verklighet det som vi pratat om så länge. Hennes föräldrar hoppade in i bilen och vände på den för att göra sig redo. Kommer du? Nej, jag ville inte alls att hon bara skulle åka i från mig. Jag måste gå nu. Vi hörs på telefon innan jag åker! Och där stod jag då med min cykel, en kasse med torrvaror och tårar på kinden. 

Kvällens impro gjorde att det kändes bättre ända tills jag var tvungen att åka förbi hennes station igen på väg hem. Jag saknar henne! 

Trädgårdshelgen.

Och då på tal om mitt sugande jobb... Jag tillbringade fre-lör-sön på jobbet men lyste upp livet med grillfest på fredagen (inte ett endaste glas vin), balkonghäng (en halv 4,5:a cider) och sedan utgång på sommarens absoluta favorit. Jag kommer vara stammis där innan sommaren är över. En perfekt blandning mellan Folkets park, Berlin och Deluxe. Très très bien! Rundpingis, Super Mario på storbild och grymt bra blandad musik. 

Och så fick jag hångla. Eller fick och fick... Det blev nästan lite påtvingat. Det var inte särskilt bra och det var inte så spännande. Men det var länge sen jag hånglade så det var ändå bra på nåt vis. Han var inte ful eller äcklig utan bara lite för på (kan det ha haft med hans säljarutbildning att göra). Sen ville han att jag skulle följa med hem till Nacka och då kommer de där känslorna krypandes att jag kanske borde för jag har ju faktiskt gett honom lillfingret. Den här gången var dock känslorna så ringa att det inte var ett dugg svårt att säga att jag skulle hem och snart börja jobba. Och så var jag ju spik nykter också. Jag är ändå väldigt stolt över mig själv.

Och det här med att jag inte drack på hela helgen... Okej, jag äter penicillin. 

Jobbet suger. Eller jag?

Att ett så simpelt jobb kan få mig att må så dåligt och faktiskt inbilla mig att jag suger. Jag som hatar att suga. Jag vill alltid vara bäst och alltid göra rätt. Gör jag inte det så vill jag att folk runt omkring mig faktiskt ska ha sett hur jag kämpat. På jobbet känner jag mig bara oduglig. Och det går sakta. Jag vet aldrig vad jag ska göra och ingenting blir färdigt. Det är otroligt jobbigt. Jag trodde faktiskt att det var på väg att vända men nu har en av stjärnorna slutat och allt känns annorlunda och tråkigt. Kanske har de bara torr humor. De senaste passen har jag funderat på att säga upp mig. Men jag måste ha ett annat jobb. Och vad skulle jag klara av om jag inte klarar av det här. 

En helg i Trädgården.

Blogger har legat nere... Och helgen har varit späckad.

Nu måste jag sova.

God morgon.

Det går inte bra och man får inte mycket gjort när man försover sig. Andra maskinen i tvätten ändå.. Funderar på hur jag ska göra med träningen, det skulle vara rätt skönt ändå. Efter lite vidare funderingar så kommer jag inte hinna om jag ska laga mat också. Nej, jag har bokat in mig på ett cykelpass i morgon istället. Rut, ge mig ett årskort på SATS. Tack.

En fördel med att inte ha det är att jag måste börja springa igen, för det vill jag också!

Post-it.

Jag vill falla i kärlek. Det bara är så. Flörta lite och mysa. (Aw) Vad det skulle vara härligt. På lördag. På lördag! Jag hoppas att popeuforin tar över mig och att jag blir frälst.

Jag behöver inte karlar. Som jag hört någon gång: Jag har slutat suga kuk. För jag har lovat mig själv att bli självständig. ...jag har inte långt från land rott.

Man kan ju inte bara jobba hela tiden.

Tiden på mitt SATS-kort börjar rinna ut. Det händer mycket annat nu. Tvättid 06.00 i morgon. Träna? Skola och Corporeal mime. Tisdagsfika på en onsdag. Sång- och lyrikafton med tvåorna. Bowling!

Till helgen fyller en klasskompis tjugo bast! Kalas i dagarna två + totalt 19 jobbtimmar. Äh, great helg helt enkelt.

En afton i maj.

Solen och värmen har verkligen en kraftfull energi som man inte kan värja sig emot. De klassiska förälskade paren kryper givetvis fram och förpestar tillvaron för alla andra men man får låta bli att titta. Och lite smittar de också av sig om man tar dem på rätt sätt. Och så kommer det stora glassuget. Jag går runt och suktar ständigt efter en Päron-Daimstrut. Det viktigaste av allt är nog ändå den varma känsla i magen som är kraftigare och mer ihållande än tidigare. Det är mycket som är roligt nu! Till och med dramaturgi (som kanske inte alls har med solen att göra?).

Rut är min Gud.

En annan gång.

För, ja. Bowlingölen måste skjutas upp. Trååk.

Östermalm, baby!

D (ja, kaos-D) och jag i en etta. Inte en stor och flådig etta, utan som i en normal liten etta - en etta som i ett rum och kök (men plats för matbord!) och litet badrum. Detta kommer bli spännande. Och förhoppningsvis magiskt. Men det får vi se. Nära till jobbet och... Herre gud. Hoppas på den bästa sommaren! Förmodligen blir det lite kaos också. Såna är vi!

Tre veckor to go!

Min far är rar.

Min pappa är snäll. Jag ska få lön av honom för att jag faktiskt jobbade åt honom under påsk och de pengarna är ju självklara. Däremot la han till 700 spänn för att jag ska kunna köpa mig ett par Converse. Jag har alltså fått ett par Converse av honom! Snäll.

Fantastiska.

Det finns så många fantastiska människor som jag önskar jag kände. För de verkar så fantastiska. Hur kan jag veta? Det känns som om jag känner dem! Jag hade också velat vara där. Och bara för att det enkla och det äkta är det mest fantastiska.

Nu har jag druckit mitt kaffe ur mina fantastiskt fina Fallande löv-koppar från KF:s 110-årsjubileum tillsammans med en ganska god bananmuffins som jag hittade i frysen under mina kycklingfiléer.

Östermalm, baby?

I dag blir det till att titta på en lägenhet. Kanske sisådär 35 kvm och två personer. Kommer kanske att blir riktigt bra. Kanske. Det känns just nu som att D är den jag skulle vilja dela bostad med. Om hon stannar efter sommaren verkar tveksamt, om inte får vi ett par, tre månader tillsammans.

Senare blir det också klassens studiecirkel. Vi måste få struktur på vår avslutningsmusikal och i läxa till onsdag har vi ninjacirkeln. Ett utmärkt tillfälle att träna.

Just nu känns det lite segt men skulle jag bara se till att få ordning i lägenheten så kan jag ju gå ut istället. Satan i gatan går loopad.

Keeps going.

Det är verkligen en ständig pendelrörelse. Fram. Och tillbaka. Ena dagen så, nästa timme så.

Jag började dagen med ett spinningpass. Ledaren var faktiskt rätt kass och jag tänkte att jag faktiskt skulle göra det bättre själv men det var ändå så skönt att sitta där och trampa. När inte krampen höll på att krypa på med jämna mellanrum. Traditionella bananpannkakor avnjöts för sista gången innan det blir utlandsjobb för bananpannkaksmakerskan. Tur på stan med dennes vän och livet kändes så bra. Sen skulle jag prova en klänning i strl 40(!) som jag tänkte kanske satt lite lite löst men kunde knappt få upp dragkedjan. En sån liten liten liten grej bara förstörde hela resten av dagen. För jag förstår inte! Inte alls. Jag kan ju inte ha mina kläder. Jag har inte råd att köpa nya och skulle jag ha det skulle de ändå sitta kasst.

Och så tycker jag att det är tråkigt att inte Millan ska bo kvar.

VM i dryghet.

Och så måste jag bara säga att jag just nu har den sämste chef jag träffat på. Så otroligt kass. Inget intresse i de anställda ÖverHuvudTaget utan bara att ett jobb blir gjort fast på ett sjukt konstigt vis. Jag höll på att få panik och bara gå därifrån för att jag blev så frustrerad. Han sa t.ex. att avocadona nog var lite hårda (och detta kanske 30 min efter jag börjat jobba). VAD FAAN SKA JAG GÖRA ÅT DET? Eller sa en kollega (hyfsat konstig hon också men ändå bättre) att vårt jobb borde ta 40 min (wtf tänkte jag) och chefen flikade in 25 min. Kunde vara roligt, men det var det verkligen inte.

Bowlingölen blir av. Yey.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Magkärlek.

På väg från jobbet gick jag längs kulturgatan. En antikprofil satt i en kvällsöppen antikbutik. Det var en hårdrocksvernisage i en källare. Och jag hade Veronica Maggio i öronen på väg mot en kompis kompis kompis på eftergrillhäng. Det var allt sammantaget som fick mig att känna kärlek. I magen.

På eftergrillen blev jag erbjuden både vin och öl men tackade bestämt nej flertalet gånger. Det kändes dumt eftersom jag lika väl hade kunnat ta en öl men... Bra på ett vis ändå.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Spotify.

Musik man lyssnar på ensam är alltid mer eller mindre ångestladdad. Antingen har man lyckliga och underbara minnen till, då är de visserligen fina men ändå förbi. De kan komma igen på ett annat vis men de mest fantastiska ögonblicken kommer aldrig tillbaka. Eller påminner musiken om jobbiga perioder eller tillfällen. De är man glad att man är över (eller åtminstone förbi) men minnena är ändå fyllda med sorg eller besvikelse eller annan svärta och det är vad man förmår att plocka fram när man lyssnar.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Mim.

Fysisk teater. Jag vet inte om det är min grej men övningarna i fokusering är min grej. Inte att det går bra alltid, men det är skönt och riktigt krävande. Ninjaringen och pinnkastningen. Så simpelt men så sjukt svårt att verkligen lyckas. Och att släppa då, det som redan hänt, det som är förbi. Härånu.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Pendeln stannar aldrig.

Min känslor inför min arbetsplats pendlar verkligen från dag till dag. I början av veckan kändes det bra, för att gå över i kaos, vidare till uttråkad och i dag till riktigt nice. Vad det handlar om? Kollegor! I kväll var vi dream team. Normala vuxna människor som kan snacka med varandra men faktiskt också jobba samtidigt.

I går kändes det lite nere också eftersom de andra tre i dream team kom uppsnofsade och skulle fira den enes födelsedag. Då känner man det där 'nej, helt inne är jag inte'. När tjejen i kväll smsar vad jag ska göra nästa helg och jag givetvis svarar 'Klart jag kan jobba' men får svaret 'Tänkte om vi kanske skulle gå å bowla?' Om jag blev glad? Lycklig i magen. Om det nu blir av är en annan sak men ibland är det tanken som räknas!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Jag kan.

Efter en lång dag är det dags att sova. Mina löprundor har fått minskat fokus eftersom jag jobbar nästan hela tiden. Nu är det inte så att fokuset har flödat ut i intet. Nej. Nej. Koncentrationen och fokuset har varit peakat under dagens lektion. Som ett brev på posten fick jag övningar i att behålla koncentrationen, under tre timmar.

Och det var som meditation. Svetten lackade och drippade ner delvis på grund av den bastuvarma lektionssalen men också tack vare den fysiska aktiviteten. Och hjärnan som fick hålla fokuset på allt annat än sig själv. Det var himlen.

I morgon blir det nog allt en löprunda ändå.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Underhållaren?

Vi hade en del tid att slå ihjäl efter redovisningen i eftermiddag och när vi hade haft vår dagliga känslocirkel i klassen kom jag att tänka på en anekdot med dansbrudarna över vägen som handlar innan de ska börja dansa jobba. De är väldigt exhibitionistiska många av dem. Jag kände att jag ville berätta för klassen. Underhålla dem lite. Jag tänkte på utveckling och att våga ta min plats och faktiskt berätta något.

Och jag lyckades. Inte utan ööh, typ, åssåbah... men jag lyckades få dem att skratta. Och jag vågade stå där inför alla och ta deras tid, på eget bevåg. Ja, jag pratar vanligtvis annars också, och berättar men det kändes som att det var på ett annat sätt i dag. Och det var roligt.

Sen började en lång diskussion om dessa flickor, och stället och männen och drinkarna...

Snabbköpskassörskan.

Det är mycket jobb nu och det känns helt okej. Lite synd att det går ut över min så väl inrutade träning men snart så. Jag behöver nog ändå vila ut min hals om sanningen ska fram. Ja, jobbet... Jag tar gärna extrapass nu och har jobbat sen i fredags. Jag börjar trivas på jobbet och hoppas att det håller i sig. Visst, det är möjligt att min lönelapp diffade med tjugo timmar... Vi är underbemannade... Misstrodda... Men det finns några sköna själar där.

Jag undrar verkligen hur det skulle vara att handla av mig. Ibland kan jag nog låta sådär vass och uttråkad som många gör fast jag verkligen inte menar det. Det kanske beror på oengagemang ibland, och ibland faktiskt på kundernas vassa ton. Men jag är nog ofta spontan och kan säga konstiga saker och erkänna mina fel som ingen någonsin hade upptäckt om jag inte sagt dem. Och glad. Jag tror att jag oftast är glad.

Utvärderingen.

Vi har haft fysisk preparation och dansliknande lektioner eller snarare rörelseträning. I dag var redovisningen för två fjuttiga kontorsarbetare som var lagom intresserade. Vi var i vilket fall mer än nöjda med vår prestation som började med stort tvivel och som utvecklats till att hela klassen har gjort en historia tillsammans där alla samspelar (tja, mer eller mindre, då). Jag älskar känslan av att klassen ger allt och att alla är duktiga på olika saker och ser saker från olika håll.

Som följer de flesta redovisningar så var det utvärdering även efter denna. Läraren sa bara ett ord till att börja med. Med allvar och eftertryck.

K-o-n-c-e-n-t-r-a-t-i-o-n.

Och jag vet att det är sant. Eller, som vi kom överens om, det handlar inte om koncentration utan om att acceptera att man ibland ser löjlig ut eller vad det kan vara som man tycker är obehagligt. Mitt fniss eller mina skrattanfall handlar i många fall om att skydda mig själv. Släppa på allt. Slutar jag med att skjuta det ifrån mig kan jag skapa mig ett eget språk och utveckla min fantasi och min kreativitet. Självförtroende och en självklarhet i att jag finns till och att jag får finnas till.

Jag älskar utvärderingar som faktiskt är utvärderingar. Som utvecklar och som kommer med sanningar som inte är så ulliga. För givetvis fick jag höra att jag var närvarande, en positiv kraft i gruppen och kreativ. Just att jag var kreativ och hade fantasi (som kunde utvecklas) blev jag glad över. Min kreativitet är min akilleshäl. Jag tror nämligen inte att jag har någon. Och det jag kreerar eller fantiserar tycker jag inte duger.

Jag hör hur det låter. Så banne mig att jag ska börja koncentrera mig nu.

Spara och Slösa.

Det är den tredje i månaden och jag har invigt mitt kreditkort, och använt det mer än så. Det känns lite farligt. Än så länge har det ändå inte blivit några glittriga partytoppar, inga juveler och inte heller någon champagne. En skurhink med tillhörande mopp, ett inträde till Skansen och lite mat. Nej, detta är inte något rop på hjälp, jag klarar mig allt. Jag är bara lite fascinerad över hur planeringen ibland inte ens räcker så långt som till dit näsan slutar.

Jaa! Jag har fått massor i lön, fan så gött. Äntligen kan jag fika mer än en kaffe, kanske köpa mig ett par byxor, definitivt ett par löparskor och till helgen, ja då kan jag gå ut!

Det är bara det, om man redan är skyldig pengar och betalar tillbaka dem och även tar en helhelg på lokal... Ja, då räcker ändå inte pengarna så länge. Jag ska aldrig göra om det! I vilket fall inte denna månaden.

Den vita valborgen.

Jag måste även tillägga att min valborgshelg var helt vit bortsett från en mun öl på en restaurang på Skansen, och då blev jag ändå tillfrågad senare på kvällen - om romåcola eller gt dessutom.

August, tjänstekvinnans son.

Strindberg sitter inte i huvudet av sig självt. I morgon eftermiddag ska ett 5 minuter kort föredrag hållas om Strindberg. Det finns nog vissa riktlinjer med det är det nog inte någon i klassen som kommer att hålla sig till. Och så kommer alltid det där med att man vill göra någonting annorlunda, något utstickande, något underhållande. Man vill vara bra. Duktig.

Ja, Let go!

Tracy Chapman -Talkin' Bout A Revolution (Live and Acoustic 1988)

Alla som har hållit tal i dag, eller bara vandrat efter musikkår.
Talet på Norra Bantorget var inte så mycket till inspiration.
Jag slår mig i backen på att eldigare tal hölls i andra delar av landet.

Lotus - ge mig styrka.

Jag förstår inte hur jag kan vara så desperat. Det känns som att jag utvärderar varenda man jag möter. Hur bra sambo han skulle vara. Om han skulle passa mig. Om vi kan flytta ihop och om vi kan skaffa barn. De allra mest intressanta brukar alltid plocka upp ett paket blöjor ur kundvagnen. Oftast i storlek Newborn, men inte alltid.

Jag gör mitt yttersta för att leva efter "Låt det komma till mig" och "Let go". Men definitivt inte när det gäller kärlek. Då är det som bortblåst. T.ex. är min polska läkare i Staden. Nej, jag har redan skrivit en gång förra helgen så det får räcka. Inte en bokstav. Men vänta kan man alltid göra. Vänta. "Let go"?

Knytnäven.

En klasskompis skrev i veckan på sin logg kaosåkontroll och pratar om att tatuera in kaos på knogarna likt love/hate. Kanske är hennes liv mer kaos än mitt. Kanske inte. Jag blev lite kall bara...