Vår nye knubbige vän med alldeles för få ingångar.

Vi måste ha varit ett märkligt ekipage, TV:n och jag. Under midsommarfirandet blev jag med TV, den lilla knubbiga 14". Jag gick, åkte tunnelbana, bytte på självaste centralen, åkte tunnelbana igen och gick sista biten. Jag hade kramp i armarna efter 150 m men det är ju sånt som går om. Det som inte gick om var blickarna och kommentarerna, främst på utrikiska. Television är liksom det samma på många, för att inte säga alla, språk. Till och med små konversationer uppstod.

Väl på första tunnelbanestationen kollar jag in TV:n lite mer noggrant för att upptäcka att det inte är några andra ingångar än för antennkabeln. Jag tycker nog ändå att det var värt själva uppståndelsen. Nu måste bara vi bli av med den också. Undrar vem jag ska lura.

Tänk er gretchenflätorna med blommor, klänning och leopardcapen som komplement. Bättre kan det inte ha blivit när jag drog fram min lånetelefon som 2005 (faktiskt) recenserades som lättviktaren med mycket bang for the buck. Jajamen.