I eftermiddag knåpade jag ihop ett perfekt blogginlägg. Jag kommer inte riktigt ihåg vilken knorr jag fick på det men jag tänkte ändå publicera baktanken med grundinlägget för att det visar på hur lång väg jag har kvar.
På väg från eftermiddagens fantastiska konsert, möjligen den bästa jag varit på någonsin (på ett helt annat plan än the Donnas, Marit Bergman eller Hives), hade jag kluvna tankar. Jag var lycklig i hjärtat av den underbara musiken, stämmorna som gick rakt genom kroppen och alla humoristiska inslag som faktiskt var roliga och fyndiga men samtidigt var det två händelser som fick mig väga över till den onda sidan.
Jag vet det sedan många tidigare händelser: Jag vill vara världens mittpunkt. Jag bara vill det. Hela världen ska snurra runt just mig.
1. Om jag tycker att en pojkemankille är snygg, het, intressant och dessutom snäll - varför tycker han då inte att jag är det - helst gånger fem (men det kan räcka med lite mindre)? Nu kan jag inte ens hälsa på honom normalt efter förra helgen då han visade mig noll intresse och måste helt enkelt ignorera honom samtidigt som jag måste ha stenkoll på om han kanske kollar på mig och i fall han kanske eventuellt skulle ta kontakt. Nej, luften var stendöd, inte en vibration. Kan det vara för att jag sänder ut Want Me!? Allt jag vill är att kolla på tv.
2. Denne snygge pojkmankille är vän till min klasskompis som det idag uppenbarade sig för mig hade bjudit en annan klasskompis som dam till sin bankett. Ja - I got hurt. Varför med henne, vilket jag delvis förstår, men samtidigt inte... För se, hela världen ska helst kretsa runt mig. Han ska självklart helst ha bjudit mig till banketten, inte för att jag kanske vill gifta mig med honom utan för att jag minsann aldrig har varit på bankett. Fast främst för att han skulle ha haft mig som First Choise.
För se, jag vill helst vara hela världens mittpunkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar