Söndagstänk.

Jag förstår inte varför jag alltid ska läsa på när det är för sent. Hela kvällen har jag hängt runt på både Karolinska institutets och Sveriges Läkarförbunds hemsidor och fått många svar på frågor som jag borde ha haft för bara några dagar sen. Däremot läste jag i KI:s programbroschyr vad det är de går på och någonstans vill jag hoppas på att jag förmedlade en tydlig bild av att jag faktiskt stämmer in på alla deras kriterier.

Jag känner fortfarande att jag inte gjorde en särskilt bra intervju och inser att det inte är en självklarhet att vara den knappa tredjedel som kommer in från intervjuerna. Och pepp från vänner och bekanta bygger upp ett hopp som jag inte vågar behålla för tänk om jag inte kommer in, trots att alla är så säkra på sin sak - Du skulle verkligen passa som läkare! Det känns värre att bli sågad efter två intervjuer än efter betygsurval, det blir mer personligt. Som jag förstått det får man ett merittal efter intervjuerna som man rankas efter och då borde man också få se hur man ligger till i förhållande till de andra sökande.

Det är långt kvar till vecka 28 och första urvalet.

I morgon skulle vi ha genrep inför en niondeklass men klockan 10 i dag fick vi reda på att teatern var dubbelbokad hela veckan och vi vet inte om vi har varken spelplats eller publik. Nej, det här borde vara vad som tar upp min hjärna men jag orkar inte för vad som helst kan hända hela tiden. I morgon blir det ny information. Och så gick vi på fyrornas slutproduktion som var en bearbetning av Strindbergs Lycko-Pers resa. Mycket mycket bra! Kreativa karaktärer och fina berättelser.

Och glass från glassfabriken - dansk äppelpaj, kanel och karibisk choklad tog mig till himlen vid Karlberg. Och misslyckade falaflar.

Min väg hem.

Låt mig hjälpa.

En Facebook-"vän" beklagar sig över att livet är orättvist då dennes farfar är sjuk i cancer. Problemet är bara att orättvisan ligger i att det bedrivs för lite cancerforskning och att biståndet är för högt (det vill säga att vi hjälper andra istället för oss själva), inte att han drabbats av den fruktansvärda sjukdomen.

Hade jag varit en hjärtlös människa hade jag frågat henne om hon visste att många av världens befolkning inte får bli så pass gammal som hennes farfar blivit. Att få av världens befolkning inte har tillgång till närmelsevis av den sjukvård vi ser som självklar i Sverige och att många av världens barn dör av de enklast botade sjukdomarna.

Jag skrev ett blogginlägg istället och hoppas på att mina intervjuare för dagen ansåg mig som lämplig att hjälpa världens befolkning att leva ett friskare liv.

Detta är visserligen tveksamt då jag hade dåligt med svar på vilka mina styrkor var, ännu mindre mina svagheter. Och det trots att jag hade skrivit att jag jobbade med min personliga utveckling och hade god självinsikt.

Sa jag att det var ett nytt år nästa år?

15 min.

Nu är jag här. 15 minuter kvar.

Jag känner mig pirrig och upprymd. Vet inte om det är ett gott tecken. Kanske borde jag vara sammanbiten och fokuserad. Jag har inga svar på frågorna.

15 min kvar.

Nedräkning.

Om 24h är intervjuerna över och just nu sitter jag som bäst och funderar över mina drivkrafter och varför. Varför?

Igår kollade jag på Patch Adams med Robin Williams. Jag grät tre gånger och kände mig övertygad. Att referera till den filmen känns inte som att rekommendera. Men man ska vara sig själv, har jag hört.

Forumhäng.

I kväll har jag efter rabarbersyltskokandet hängt på underlakare.se. Ju mer jag läser om det, pratar om det och tänker på det desto mer vill jag komma in.

Jag vill göra slutproduktion, gå på Annes devisingkurs och hänga med mina fina klasskompisar en sista termin på teaterskolan men... Om jag måste (/får chansen att) välja skulle jag inte tveka. Tror jag. För samtidigt så blir jag lite småfrusen om mina fötter.

Jag tar det som ett tecken på att jag inser allvaret i utbildningen och att det är en stor utmaning. Och att jag tänker på den på vissa sätt sjuka arbetsmarknaden/miljön/belastningen.
Ha ha.

Mitt dekadenta liv.

Vad annat kan man hitta på en sen lördagskväll än att koka rabarbersylt?

Det blir jobb imorgon bitti istället för gruppcykling. Men så blir det nog turné till söderort på cykel på seneftermiddagen.

Life is good och jag har köpt fruktyoghurt och klämt en Marabou Polka.

Dagens köp.

Dubbelt så dyr som den enklaste. Dessutom utan skruvar upptäckte jag nu. Well. Snyggt kommer den sitta på ramen så småningom. Men bara en flaska imorn då. :/

Kl 8:00 imorgon har jag tänkt vara med på Fredrikshofs gemensamma cykelträning ute på Ekerö. Distansträning i grupp!

Yeah! Nu åtta timmar till på jobbet. Kommer nog bli grymt. På det bra sättet alltså. Eliten ställer upp.

Finaste ungen i världen.

I torsdags åkte vi rutschkana, klättrade på stegar, red trähästar, köpte häggblomsglass av andra barn, åt pannkakor med blodpudding, åt rosa vaniljglass på trappan och bakade mängder med sandtårtor.

- Var är Erica?
- I Grekland. Där är det sommar nästan hela året...
- Men jag tycker om våren!

- Catarina...
- Ja, det är ju min mamma. Det är länge sen du träffade henne nu.
- Ja.
- Saknar du henne?
- Ja!

Två 15-åringar i minishorts går förbi oss.
- Titta! De har inga byxor på sig!!

Om det är så här att ha kusin kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle vara att ha en dotter/son.

Och den utvalda tårtan är till hon i Grekland!

Fluff.

Verkligen inte för att jag förtjänade det.

Smör, socker, vanillinpulver, havregryn och pärlsocker. Receptet på lördagslycka och ett diskuterbart bättre alternativ att dränka sina sorger i gentemot alkohol.

På något sätt är jag ändå lyckligt lottad. Jag ska egentligen inte säga att Alla mina bästa vänner är samlade men... Närapå! Närapå! Och även om jag inte kan befinna mig mitt i lyckoruset så vet jag att de har det härligt tillsammans, och att jag är saknad. Och att jag hade kunnat vara en del av det. Och via telefon fick jag vara med. Som en liten del.

Och dessutom fick jag en femma i löneförhöjning och en ledig midsommar. Och har underbara kollegor.

Fluff. Fluff. Fluff.