Tio dagar utan någon egen tid alls. Två till tre timmars sömn per natt och ingen vila under dagen. Stress hit och stress dit. Föreläsning nu, studiebesök sen. Som en mardröm som helt plötsligt förvandlas till en underbar dröm. Vita snötäckta alper, kall god öl, underbar musik och fantastiska nya spännande vänner.
Alla vet hur det är att vara på en festival. Och att åka hem från en festival. Lika roligt som att vara där, lika hemskt är det att komma hem. Men denna gången var det ännu värre. På vägen bort fick jag skjuts hela vägen, på vägen hem skulle jag ta tåget hem. Inga problem där när jag väl hittade ett tåg i snökaoset. Bara att bussen hem från tåget gick fyra timmar senare. Ingen "kunde" hämta mig och ingen ville ta hand om mig. Jag som bara längtade efter att få komma hem och lägga mig i en soffa och bli klappad på. Ingen kunde ta hand om mig.
Mamma hade betydligt mycket viktigare saker för sig. Hon skulle nämligen hugga julgran tillsammans med sin nya manliga vän och hans barnbarn. Pappa kunde få hem mig, men då fick jag åka ytterligare en timme tåg för att sen bli hämtad av honom och hans nya flamma på tågstationen och sedan bli inbjuden på kaffe och fika och träffa hennes barn. (När jag inte sovit på en vecka och ständigt utmanat mig själv!!!) Tack. Tacktacktack för förståelse. Min syster har saknat mig och bett mig komma hem. Hon kom inte hem och har fortfarande inte träffat mig. Tack. Tacktacktack. Arbetskamraternas vindrickande och den strulige pojkvännen går före. Tack. Jag kunde inte komma på en enda vän förutom en som inte hade kommit hem från Stockholm än och en som var på väg hem och inte hade någon plats i sin bil. Mormor och morfar städade och bakade. Och trotsade mamma för att hon alltid hoppas på att de ska rädda hennes röv. Så jag hamnade emellan. Tack.
Ja, ensamheten har redan kommit krypandes tillbaka. Melankolin och likgiltigheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar