Devise.

Skäms över att jag inte står för vad jag gör. På gott och ont är jag inte ensam om vad jag gör. På gott att det inte bara är mitt fel att det är som det är. På ont att jag hade stått för det om jag hade gjort det själv, på mitt sätt.

Jag övar på att lita på människor, försöka hålla tillbaka mina fördomar. Antingen prövas jag otroligt hårt eller försöker livet visa mig att gå på första instinkten.

.

stå upp i en värld som sitter ner

if you're tired work harder

det måste vara på liv och död

.

Stå på dig nu och ro det i hamn. Och ta mig ut på flera glas rött och mycket dans.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Vi drar åt olika håll i skolan och alla vill göra sin grej. Och jag vill så klart göra min. Eller, jag har det inte så tydligt för mig men någonting annat, någonting konstigt, någonting vi inte har gjort förut. Nu är jag mest irriterad, sur och bidrar inte något till produktivitet eller inspiration och lust.

Och eftersom jag inte vet vad vi gör kan jag inte sätta ord på det i varken pressrelease, projektbeskrivning eller inbjudan. Och jag kommer ingenstans. Mer än Hit. Och till Facebook.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Förra helgens bröllop ger mig fortfarande dålig smak i munnen och en rynkad panna. Och det är inte på grund av brudparet utan snarare på grund av mig själv, för att jag inte var tillräckligt stark, modig och elak rättvis. Ingenting hände egentligen men vissa borde bara få en hård smäll. Ibland kanske till och med fysiskt.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag känner fortfarande att jag saknar sammanhang. Och inom några månader bostad.

Framtidsångesten.

Jag lägger min dyrbara tid på att skicka ansökningar till svenska fjällen. Ska jag säsonga och bara slänga bort kontakter och det lilla jag kommit in i Staden? Jag har ångest över att jag inte kommer ha någonstans att bo till vintern, efter december går kontraktet ut och kommer inte förnyas. Och kanske främst över att jag måste stå på egna ben när terminen är slut. Färdigutbildad.

Drygt tre månader kvar.

Veckan det hände.

Reflektion:
Det finns så mycket kärlek. Så mycket passion.
Jag har så mycket kärlek. Så mycket passion.

Jag måste bara få ut den. Kärleken och passionen. Och räta ut vad jag känner kärlek för. Och passion. Det spretar. Jag spretar. Jag älskar så många och ibland blir det bara fel. Det finns så mycket som jag vill göra. Och ibland blir det bara fel. Eller ingenting alls. Jag behöver ett bollplank som står pall. I kärlek och passion. Eller behöver jag bli starkare. 

Jag bokade min första resa till Ljusets stad. Kärlekens. Jag bokade min första resa på egen hand. Jag har hoppat och krupit inför detta faktum. 

Jag anmälde mig till workshopen och nybörjarkursen i West coast swing.

Jag har sett så mycket bra teater i veckan. Fanny och Alexander på Dramaten, Men det skulle ni aldrig våga på Orionteatern och Ockulta dagboken på Strindbergs Intima med Stadsteatern. Så olika, så bra. Och så var jag på Winnerbäck på Grönan. 

 Och så mötte jag Gud med Shakespeare, sägs det. Tack för det, sköna Helena.

Att kasta sig. Se jeter?

Jag kan inte tro att det är sant. Jag har på riktigt och på fullt allvar köpt en flygbiljett till Paris. Jag kommer att flyga med Air France - landa på Charles de Gaulle - se Eiffeltornet, Notre Dame - gå i Montmartre - äta riktiga croissanter. Jag har på fullt allvar köpt en flygbiljett till Paris.

Facit.

Fulsvart läppkontur.

Två gratinerade chèvreskivor, två stora glas vin och två filmer om stora människor. Stor svärta. Coco och Totò. Jag känner igen känslan, som jag inte haft i den här lägenheten tidigare. Den som alltid innan funnits med mig och som hittat hem.

De har passion. Vad är min? Var är min? Vad är jag, var är jag? Och kärleken.

Orientexpressen.

Livet känns bekant. I morgon är det dags att arbeta igen. Men nu bor min Vän här på riktigt och vi kan dricka kaffe efter jobbet. Typ när vi vill! Det känns bra.

Tågresa med Veolia är alltidalltid ett äventyr. I dag delade jag kupé med en turkisk kock från Växjö och en eritreansk familj från Husby med två små barn, en mamma och en mormor. Jag har läst sagor, svarat på tusen frågor, ritat och löst korsord ihop med dem. Jag bestämde mig för att det fick bli en lekresa så... det blev det.

De var skitsöta!

Lisa.

Det är konstigt. Hon är gjord mestadels i en hård plast och hennes hår är ganska strävt och tovigt. Ändå är hon så mjuk. Jag kände hur länge sen det var jag höll om henne men kände direkt igen tryggheten i hennes kropp. Hennes plastiga lukt och tunga huvud. Hon är min nalle. Och jag är 25, eller 7.

Morgonsyssla: packa och lyssna på Anjas sommarprat.

Platsen.

Älska på den bästa platsen hos mamma. Där kan man sitta från tidig vår till sen höst. En kopp kaffe hanns med innan mor for till England.