Dags att byta.

Är det nu jag ska få åldersnoja och bara

Näe, än är storleken inte som om den fött barn. 

Eller vara ekonomisk och tänka att jag inte kan köpa en ny till nästa menstruation. 

Fjärde veckan.

Vi har bokkvällar med fysiologiböcker och anatomiatlaser tjocka som aldrig förr, preparandkurs i biokemi och cellbiologi, föreläsningar och basgruppsträffar på sjukhuset och jagar läkarrockar och OP-ställ till kravallfrackar.

Jag känner mig otroligt priviligierad som får chansen att gå den här utbildningen.  

Premiärveckan i Ryd.

Förra inlägget skrevs på natten efter första dagen i skolan, första kvällen i nollegruppen och med ett då gigantiskt beslut framför mig. På morgonen när jag vaknat hade jag fortfarande inte bestämt mig och ju närmare inpå beslutet kom desto mer panik fick jag.

Jag är kvar i Linköping och jag sörjde Karolinska och Stockholm intensivt i ungefär en halvtimme och lite mindre resten av dagen. Nu känner jag mig väldigt nöjd med mitt beslut: rent socialt med klassen och olika aktiviteter, med just Linköping som stad men också med problembaserat lärande, PBL, på LiU/HU.





Nolle-P är över och kvar är bara nollesjukan - en ögoninflammation som passerat men envis nästäppa och slemhosta. Den kursspecifika veckan har övergått i den sju veckor långa H(älsa)E(tik)L(ärande)-kursen som påminner om sjuksköterskeutbildningen (tillbaka till där bloggen började och sjuksköterskeplugget slutade). Skillnaden är PBL där vi sitter i basgrupper och associerar kring ett scenario, gör problemställningar och egna lärandemål. Sjukt lärorikt när vi väl förstår vad vi håller på med! Inte för inte som HU:s läkarutbildning utsetts till Sveriges bästa...

I söndags flyttade jag in på Ryd, studentgettot nummer ett i Linköping. Jag trivs bra - rummet är lagom stort för att vara litet och köket känns helt okej. Det verkar inte vara den mest sociala korridoren men det bor åtminstone EN spanjor här (vars besökande flickvän är nyss färdig läkare)! Och en logoped.

På torsdag bär det hem till Stockholm och nästa helg blir det nog hem till Småland för att hämta Kemi B-boken och lite sjuksköterskelitteratur (mycket etik i de böckerna).

Flyttandet.

Så står jag där med ett val som påverkar fem och ett halvt år av mitt liv och som ska fattas inom tolv timmar. Tack för den liksom. I eftermiddags hade jag ett missat samtal och när jag ringer upp (08-nummer) svarar ingen och jag knappar mig vidare till växeln. Jojomen - Karolinska Institutet. Efter en riktigt mysig tacokväll med Nollegruppen, Superfaddern och andra faddrar går jag hem med ett besked på sms om att jag kommit in på reservplats.

Jag vet inte ens om det är ett svårt val. Och jag som lovat mig själv att lita på magkänslan känner mig helt vilse och tom och full.

Morgonhälsning

från min roomie.

Livet.

Framme i Linköping om bara några minuter. I morgon börjar en ny del av mitt liv. Läkarstudier har jag drömt om i mer än tio år och jag är nervös och får kalla fötter.

Upprop 10.00

Devise.

Skäms över att jag inte står för vad jag gör. På gott och ont är jag inte ensam om vad jag gör. På gott att det inte bara är mitt fel att det är som det är. På ont att jag hade stått för det om jag hade gjort det själv, på mitt sätt.

Jag övar på att lita på människor, försöka hålla tillbaka mina fördomar. Antingen prövas jag otroligt hårt eller försöker livet visa mig att gå på första instinkten.

.

stå upp i en värld som sitter ner

if you're tired work harder

det måste vara på liv och död

.

Stå på dig nu och ro det i hamn. Och ta mig ut på flera glas rött och mycket dans.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Vi drar åt olika håll i skolan och alla vill göra sin grej. Och jag vill så klart göra min. Eller, jag har det inte så tydligt för mig men någonting annat, någonting konstigt, någonting vi inte har gjort förut. Nu är jag mest irriterad, sur och bidrar inte något till produktivitet eller inspiration och lust.

Och eftersom jag inte vet vad vi gör kan jag inte sätta ord på det i varken pressrelease, projektbeskrivning eller inbjudan. Och jag kommer ingenstans. Mer än Hit. Och till Facebook.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Förra helgens bröllop ger mig fortfarande dålig smak i munnen och en rynkad panna. Och det är inte på grund av brudparet utan snarare på grund av mig själv, för att jag inte var tillräckligt stark, modig och elak rättvis. Ingenting hände egentligen men vissa borde bara få en hård smäll. Ibland kanske till och med fysiskt.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag känner fortfarande att jag saknar sammanhang. Och inom några månader bostad.

Framtidsångesten.

Jag lägger min dyrbara tid på att skicka ansökningar till svenska fjällen. Ska jag säsonga och bara slänga bort kontakter och det lilla jag kommit in i Staden? Jag har ångest över att jag inte kommer ha någonstans att bo till vintern, efter december går kontraktet ut och kommer inte förnyas. Och kanske främst över att jag måste stå på egna ben när terminen är slut. Färdigutbildad.

Drygt tre månader kvar.

Veckan det hände.

Reflektion:
Det finns så mycket kärlek. Så mycket passion.
Jag har så mycket kärlek. Så mycket passion.

Jag måste bara få ut den. Kärleken och passionen. Och räta ut vad jag känner kärlek för. Och passion. Det spretar. Jag spretar. Jag älskar så många och ibland blir det bara fel. Det finns så mycket som jag vill göra. Och ibland blir det bara fel. Eller ingenting alls. Jag behöver ett bollplank som står pall. I kärlek och passion. Eller behöver jag bli starkare. 

Jag bokade min första resa till Ljusets stad. Kärlekens. Jag bokade min första resa på egen hand. Jag har hoppat och krupit inför detta faktum. 

Jag anmälde mig till workshopen och nybörjarkursen i West coast swing.

Jag har sett så mycket bra teater i veckan. Fanny och Alexander på Dramaten, Men det skulle ni aldrig våga på Orionteatern och Ockulta dagboken på Strindbergs Intima med Stadsteatern. Så olika, så bra. Och så var jag på Winnerbäck på Grönan. 

 Och så mötte jag Gud med Shakespeare, sägs det. Tack för det, sköna Helena.